Familjeförsörjarnas sorgliga utanförskap

FÖRÄNDRING. För att motverka de normer som finns, där mannen anses vara familjeförsörjaren, bör man förstå de fördomar som styr mäns val om att vara hemma eller inte under småbarnsåren.
Foto: Colourbox, Emil Nordin

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Har någon någonsin träffat en äldre person som beklagar sig för att han eller hon tillbringade för mycket tid med barnen när de var små? Jag har inte gjort det. Tvärtom verkar de flesta som jobbat mindre under småbarnsåren vara påtagligt nöjda med sitt val, så nöjda att de ofta beskriver den perioden som den bästa i livet. Påtagligt ofta är dessa personer kvinnor och lika ofta har dessa kvinnor män som säger att de ångrar att de inte var hemma mer.

Att kvinnors huvudansvar för hem och barn har negativa konsekvenser för deras ställning på arbetsmarknaden är väl belagt. De får sämre lön och sämre karriärmöjligheter eftersom de förvärvsarbetar mindre jämfört med män. Det finns många andra och viktiga förklaringar till orättvisorna mellan könen, men att ta 80 procent av föräldra­försäkringen och sen gå ner på deltid är ett spiksäkert sätt att få lägre lön.

Varför tidsfördelningen mellan hem och arbete ser så olika ut för män och kvinnor är också numera ganska väl belagt. Forskningen visar med bedövande tydlighet att det handlar om värderingar och inte om ekonomi. En genomsnittsfamilj skulle förlora 600 kronor i månaden, eller två procent av den disponibla inkomsten, om han skulle gå ner på den genomsnittliga deltiden, 70 procent, i   stället för hon. 600 kronor är visser ­ ligen en del pengar men knappast avgörande för den typen av livsval som vi har att göra med här.

Jörgen Larsson, sociolog på Göteborgs universitet, disputerade nyligen på en avhandling om pappor som jobbar deltid. Han skriver att deltidsarbete är det starkaste kvinnliga beteendet som finns i Sverige. Nästan alla kvinnor jobbar deltid när de blir mammor och det verkar i huvudsak bero på två saker.


För det första anser kvinnor att just deras närvaro hemma är bra för barnens trygghet och framtid. Ju mer mammatid barnen får desto bättre är det. Och eftersom "bra för barnen" är ett mycket starkt incitament för alla möjliga val här i livet, som till exempel boende och semestersysslor, är detta ett mycket starkt incitament för henne att inte vara så mycket på jobbet.

För det andra jobbar kvinnor på arbetsplatser där det är vanligt med deltid och det finns därför en vana och förväntan hos arbetsgivaren att hantera frånvaro på grund av barn. Det handlar inte främst om en attitydfråga utan om arbetsplatsens organisering, schemaläggning och om verksamheten står och faller med en person eller om den är mer kollektiv.

Sammanfattningsvis tycker hon att hon bör vara hemma för barnens skull och chefen på jobbet tycker det är helt okej.


För män ser det helt annorlunda ut. Om kvinnor har en press på sig att välja utifrån barnens väl och ve har män en press att göra val som maximerar möjligheterna att försörja familjen. Normen anger att det i huvudsak är hans ansvar, inte hennes. Att jobba deltid är följdriktigt omanligt, kanske till och med det mest omanliga en svensk kan tänka sig.

72 procent av männen jobbar också på mansdominerade  arbetsplatser och där finns liten eller ingen vana att administrera deltider och annan frånvaro på grund av barn. Organiseringen av arbetet är mer individuellt betonat och den sociala kostnaden att vara borta från jobbet högre.

Män som blir föräldrar blir alltså familje­försörjare och chefen på jobbet gillar inte att han är borta för mycket.


Om man ska ändra på dessa mönster behöver man dels beskriva och bemöta den sexism som drabbar familjebildande kvinnor, men också se och förstå de fördomar som styr männens val. Inte minst eftersom så många män tycks olyckliga med sina val när småbarnsåren är borta. Man kan tycka att de kan skylla sig själva och att de borde veta bättre och att det är lätt att beklaga sig nu när jobbet är klart, tvätten tvättad och vaknätterna över. Men man kan också tycka att statliga system som föräldraförsäkringen inte bör medverka till att förstärka normer som skapar orättvisa och olycka.

En intressant iakttagelse hos Larsson är  vilken faktor som är viktigast för de pappor som faktiskt väljer att jobba deltid: det är vad mamman tycker, och det säger något om hur makten över tiden och fördelningen mellan hem och arbete också ser ut.


PM NILSSON

Är regeringens utredare om män och jämställdhet och tidigare politisk redaktör för Expressen och chefredaktör för Newsmill.