Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

F-kassan behandlar oss sjuka ovärdigt

Vid följdfrågor hänvisas till ”reglerna”, denna sköld bakom vilken ingen handläggare behöver ta ansvar för sina beslut, skriver Jannice Eklöf.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT
Jannice Eklöf.Foto: PRIVAT

Någonting är fel när ett samhälle inte skyddar sina svagaste, oavsett om det gäller de permanent oförmögna att ta hand om sig själva eller de som drabbats av sjukdom. 

Är det inte därför vi betalar skatt? skriver sjukskrivna Jannice Eklöf.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Försäkringskassan (FK) utförsäkrar folk på löpande band. Vi läser skräckhistorierna om sjuka människor som lämnas åt sitt öde. 

Den skatt vi betalar ska bidra till vår fallskärm när vi råkar illa ut, försäkringen att vi trots allt är skyddade från ekonomisk katastrof. FK utgör den backup vi betalar till under våra yrkesverksamma liv. För att vi ska slippa kämpa när vi är sjuka.

Men hur fungerar det egentligen?

Alla kan drabbas

Sjukdom och olycka kan drabba vem som helst. Du som läser det här nu kan kanske inte gå till jobbet en dag, hur gärna du än skulle vilja. Kanske drabbas du precis som jag av utmattningssyndrom och börjar gråta av något så simpelt som att koka nudlar till lunch. Då har du redan vant dig vid den konstanta huvudvärken och hjärtklappningen som förvandlat ditt inre till ett aldrig vilande disco. Du sover mer än någonsin men är kroniskt trött. 

Man säger att FK:s regler är alltför fyrkantiga. Det stämmer inte. En fyrkant är logisk och fullt funktionsduglig.

Du blir sjukskriven. Varje vardagssyssla är ett mentalt berg näst intill omöjligt att bestiga. (Och för den som undrar: Ja, det har tagit tid för mig att skriva den här artikeln, men ilska fungerar som bränsle även för en utmattad.) 

Det svåraste blir att acceptera att det här är du nu. Att du är sjuk. 

Efter 180 dagar stängs dörren

I sex månader är det okej. 180 är det antal dagar du får må så som du faktiskt gör. Då räcker det att du är för sjuk för ditt jobb, men från och med dag 181 krävs det att du är för sjuk för något som helst arbete för att du ska beviljas fortsatt sjukpenning.

Man säger att FK:s regler är alltför fyrkantiga. Det stämmer inte. En fyrkant är logisk och fullt funktionsduglig. FK:s regler är mer som en cirkel med triangelhörn, de saknar verklighetsförankring och är lika lättbegripliga som en teckenspråkstolk i tjock dimma. 

Ett undantag från regeln om annat arbete kan vara om FK bedömer att du är tillbaka på heltid på ditt jobb inom ett år från sjukskrivningen. Vad din läkare tror spelar ingen roll, det är FK som bedömer din arbetsförmåga. Baserat på vad läkaren skrivit i sitt intyg. 

För sjuk för sjukpenning

Du måste också ha börjat jobba deltid inom de 180 dagarna för att FK ska tro att du klarar stigningen till heltid inom utsatt tid. Fast det får du inte veta i förväg, det kommer som en överraskning i brevet som talar om att du inte får vara sjuk längre. Har du utmattningssyndrom är det också föga troligt att handläggaren godtar detta undantag, eftersom det är en diagnos som tar tid att komma ur. Du är för sjuk för fortsatt sjukpenning.

Har läkaren tryckt på att du inte kan jobba mer än 25 procent, oavsett arbetsuppgifter? Jo, men det gäller ju inte det jobb som helt saknar stressmoment. Det där magiska jobbet som väntar vid regnbågens slut, där enhörningarna bor. Vilket jobb det är? Det kan inte FK säga, det får du ta med Arbetsförmedlingen, med vilka du nu måste diskutera hur du bäst skyddar din SGI. Trots att du redan har ett heltidsjobb.

Jag faller

FK kan säga A och utesluta B, för dem är det helt okej att neka en sjuk människa ersättning med diffusa motiveringar utan minsta bärighet i verkligheten. Vid följdfrågor hänvisas till ”reglerna”, denna sköld bakom vilken ingen handläggare behöver ta ansvar för sina beslut.  

Jag har full förståelse för om folk tar livet av sig i sin förtvivlan. Trots ett socialt skyddsnät får jag panik vid tanken på att stå utan inkomst, jag gråter av maktlöshet i samtal med någon som anser mig vara för frisk och samtidigt för sjuk för fortsatt sjukpenning. Jag faller. Vad händer med dem utan skyddsnät, de som kastas ut i ingenting?

Ovärdigt är bara förnamnet.

 

Av Jannice Eklöf

Sjukskriven