Det finns några argument för medlemskap som ofta upprepas i debatten om Nato. Jag ska bemöta några av dessa, förklara varför ett svenskt Nato-medlemskap är ur led med tiden och varför det skulle innebära en försämring av svensk och internationell säkerhet. Och varför Expressens ledarsida behöver tänka om i sin Nato-analys.
Natodebatten handlar sällan om de problem som finns med organisationen. Inte heller handlar det om den större frågan om hur vi bäst bygger en säkrare värld. I stället kretsar det ofta kring frågor som redan integrerade vapensystem, gemensamma militära insatser, Ryssland, eller huruvida vi fått beröm av organisationens generalsekreterare eller inte. Den problematiserande analysen saknas hos många.
Låt oss börja med att lyfta blicken. Vi lever i en tid då de mellanstatliga krigen i princip är borta. Det finns ingen som menar att Sverige riskerar att bli invaderat. Det som behövs är nytänkande strategier som fokuserar på hur vi ökar respekten för mänskliga rättigheter och bidrar till nedrustning snarare än upprustning och splittring.
Att Ryssland skulle attackera Sverige är oerhört avlägset. Den som försöker dra paralleller mellan Georgienkriget missar att Sverige aldrig var en del av Sovjetunionen. Vi har inte heller någon konflikt kring ockuperade områden. Att Ryssland överlag är emot att bryta andra länders suveränitet torde vara klart sett till hur skeptiskt landet är till militära insatser i andra länder - Syrien kan utgöra exempel.
Att Ryssland känner sig omringat av USA:s missilförsvar och ett Nato som utvidgas längs dess gränser borde vara lätt att inse för var och en som är villig att göra en nykter analys av läget.
Nato skapades för att utgöra ett hot mot Sovjetunionen. Trots allt som hänt sedan kalla krigets dagar är historien inte långt borta. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära att vi blir en del av en organisation som uppfattas som ett hot av Ryssland, till skillnad från om vi står utanför. Spänningarna och konfliktytorna i närområdet skulle sannolikt öka med ett Nato-medlemskap.
Det ter sig ytterst bakvänt att söka medlemskap i en försvarsorganisation ensidigt inriktad på militära verktyg när vi har haft fred i landet i 200 år. Om syftet är att främja fred och demokrati finns bättre internationella alternativ.
Hållbar fred kan aldrig byggas med militära medel, utan skapas med politiska och civila medel. Det är strukturer som Nato saknar. Däremot har både FN, OSSE och EU denna kapacitet. För ett litet land som Sverige med små resurser borde vi öka våra ansträngningar i dessa forum i stället.
Nato är uteslutande en militär organisation vars kärna vilar på avskräckning, kärnvapen och kollektivt självförsvar. Nato saknar relevans för de säkerhetsproblem som världen står inför, exempelvis klimatförändringarna, hot mot demokratin eller organiserad brottslighet. Det är hot som ett militärt försvar aldrig kan lösa.
Ibland hörs argumentet att "vi är redan så integrerade att vi lika gärna kan gå med". Enligt den logiken kan vi även omfamna övervakningssamhället eller diskriminering mellan olika grupper, eftersom detta är strukturer som redan är integrerade i vårt samhälle. Att det redan finns en integrering i Nato innebär inte per se att den måste fortsätta. Snarare tvärtom.
Ett annat argument är att vi skulle kunna använda vårt veto mot USA för att slippa delta i deras insatser under artikel fem, den kollektiva försvarsmekanismen. Detta argument är en ren rökridå. Veto-rätten gäller ju rimligen även omvänt. Andra länder kan avböja deltagande i en insats för att försvara Sverige.
Vi skulle bli beroende av de beslut som fattas av de största Nato-länderna. De må vara demokratier, men ärligt talat har de tappat i förtroende på sistone. Med tanke på FRA:s samarbete med USA, drönarkriget, hur vi redan i dag till stora delar är styrda av USA inom vår vapenexport, är det högst otroligt att vi skulle utöva något inflytande i Nato om vi gick med.
Kriget mot terrorismen är ett annat exempel där många demokratier inte uppvisat något förtroendeingivande uppträdande med alla övergrepp på mänskliga rättigheter som skett.
Den största säkerhetsgaranten för Sverige är att vi ökar våra ansträngningar inom mänskliga rättigheter, demokrati och nedrustning inom ramen för FN, EU och OSSE. Inte att vi blir medlemmar i en gammal kalla krigs-kvarleva.
ANNA EK,
Ordförande, Svenska freds- och skiljedomsföreningen
