Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Experter: Vi kräver en samtyckeslag

Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt. Foto: Cornelia Nordström
Nina Rung, utredare vid Barnahusenheten, Polisen. Foto: Ebba Olsson Wildahl
Petra Götell, kammaråklagare. Foto: Privat

I flera fall har vi sett att domstolar närapå letar möjligheter att fria män i sexualbrott i stället för att beakta skyddet av den egna kroppen.

Vi kräver nu bland annat en samtyckeslag och bättre kunskap bland domare och poliser, skriver Madeleine Leijonhufvud, Nina Rung och Petra Götell.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För några veckor sedan begärde Riksåklagaren att Högsta domstolen skulle ompröva en dom gällande en man som efter kontakter på internet köpt sex av en 16-årig flicka och vid två av sexköpen använt våld, i ett av fallen grovt sadistiskt våld. För de fem köpen av sexuell handling av barn mannen dömdes för, hade hovrätten dömt honom till fängelse i 6 månader. Riksåklagaren menade att mannen borde dömts till minst två års fängelse för de fem sexköpen.

Men HD avslog begäran om prövningstillstånd. Vår högsta domstol anser alltså att sex månaders fängelse är ett rimligt straff för att köpa sex av ett barn vid fem tillfällen, berusa barnet och använda en stor mängd sadistiskt våld. Det anser inte vi.

Sexualbrottslagstiftningen räcker inte till. Domarna har i många fall inte möjlighet att döma på grund av bristande lagstiftning. Behovet av en lag baserad på samtycke har diskuterats i flertalet år och nu återigen ”lagts på is”. Invändningen mot en sådan lag har oftast varit att den skulle leda till en ännu större fokusering på offret. Men med den lag vi nu har ligger fokus just i dessa mål på offret. Gjorde hon motstånd? Var hon allvarligt rädd? Med en samtyckeslag skulle fokus också vid den här typen av mål läggas på den misstänkte. Han påstår att hon ville vara med om detta, men vad gjorde han för att ta reda på om det var så?

 

Vi har i flera uppmärksammade fall sett att domstolar närapå letar möjligheter att fria män i stället för att beakta barns eller kvinnors rätt till skydd av den egna kroppen. HD:s senaste beslut att inte bevilja prövningstillstånd förstärker uppfattningen att det viktigaste är att skydda en mans rätt att ta sig de sexuella friheter han önskar.

Vår lagstiftning duger inte, men lika illa är att våra domares kunskapsnivå brister. Detsamma gäller även för de polisanställda som ska utreda brotten. I praktiken beror möjligheten till ett väl utrett brott var i landet övergreppet sker.

I många fall är det unga flickor och kvinnor som till följd av övergrepp har utvecklat ångestsyndrom, som fortfarande befinner sig i chock eller som har pågående självskada. Mitt i allt det ska de beskriva ett tillförlitligt, detaljerat händelseförlopp som följer en röd tråd. Den tråden ska de sedan följa hela vägen till domstol för att kunna uppfattas som trovärdiga, trots att det då kan ha gått månader eller år från att händelsen inträffade. Att alla i rättskedjan har kunskap om bemötande och om hur och vilka frågor som ska ställas för att få bästa bevisläge kräver utbildning, erfarenhet och kunskap.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik från FN:s barnrättskommitté för att vi inte förmår skydda barn mot sexuella övergrepp genom rättskedjan och att vi har luckrat upp det absoluta skyddet för barns kroppar, inte bara för åldergruppen 15–18 år utan också för barn under 15 år. Vi får också kritik för att vi har för låga straffsatser gällande barn som exploateras, genom till exempel sexköp (som har böter i straffskalan, som om det kunde jämföras med en felparkering) och att vi inte tilldömer denna typ av brott tillräcklig tyngd.

 

Vad som nu krävs är:

■ en lag som kräver samtycke och aktsamhet vid sex

■ att endast domare med adekvat utbildning rörande sexualbrott, psykiska funktionsskillnader och självskadebeteenden ska döma i sexualbrottsmål

■ att polisanställda som utreder sexualbrott ska ha specifik kunskap om minnesfunktioner, disassociation och bemötande

Det här är förändringar som måste till och det får inte dröja! Det är inte acceptabelt och hör inte en rättsstat som Sverige till att vi inte ens kan skydda de mest skyddsvärda.

 

 

Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt

Petra Götell, kammaråklagare

Nina Rung, utredare vid Barnahusenheten, Polisen