DEBATT. EU-kommissionen marknadsför sitt förslag till en så kallad återhämtningsfond efter coronakrisen som nödvändigt för att ta EU ur krisen och rädda den inre marknaden.
Rika medlemsländer som Sverige ska bidra till snabb återhämtning i de värst drabbade länderna. Samtidigt argumenterar svenska näringslivstoppar för att vi hjälper vår egen export genom att gå med på att betala 150 miljarder skattekronor till fonden.
Båda har fel.
Ska rädda EMU
Den 17-18 juli blir det nytt toppmöte i EU om fondförslaget. Den svenska regeringen har hittills motsatt sig upplägget, där 500 miljarder euro föreslås ges som bidrag till drabbade länder.
Det motståndet bör den hålla fast vid.
I EU-kommissionens sifferrika beslutsunderlag framtonar ett helt annat djur än det som beskrivs i marknadsföringen.
Det här handlar inte om solidaritet kontra snåljåpar, utan om en omställningsfond för att rädda EMU. Den har viss stimulerande effekt, men desto fler illavarslande komplikationer.
Problem 1: Kopplingen till coronakrisen är falsk
För att bestämma vem som ska betala och vem som ska gynnas buntar man ihop medlemsländerna i tre grupper: Rika, fattiga med hög skuldsättning och fattiga med låga skulder.
Den fattiga gruppen med hög skuldsättning (Cypern, Grekland, Italien, Portugal och Spanien) ska få störst bidrag i absoluta tal.
Gruppindelningen har noll koppling till corona.
Det land som har det högsta dödstalet per capita och dessutom en mycket hög statsskuld, Belgien, får tvärtom betala till fonden.
De länder som föreslås få mest som andel av BNP, de fattiga med låga skulder, har genomgående drabbats mycket lindrigt av pandemin.
Problem 2: Det blir ingen kickstart
För att vara effektiv ska en konjunkturstimulans sättas in tidigt, helst redan i nedgångsfasen. Nu har återhämtningen redan börjat.
Den komplicerade process EU-förslaget innebär gör det osannolikt att någon nämnvärd stimulans kan ske förrän 2022. Som politik för återhämtning är det undermåligt.
Den så kallade återhämtningsfonden är tyvärr ett exempel på när EU fungerar som sämst
Problem 3: Svensk export missgynnas
Resursomfördelningen inom fonden innebär att de länder som tar emot 80 procent av Sveriges export till EU ska betala till de övriga. Alltså tappar våra viktigaste marknader köpkraft.
Problem 4: Korruption belönas
För att gruppen fattiga utan hög statsskuld ska rösta för räddningsaktionen föreslås de få bidrag ur fonden som i andel av BNP till och med överträffar det som går till sydeuropéerna.
I gruppen ingår EU:s mest korrumperade medlemsstater, bland andra Bulgarien och Slovenien.
Revisionsrätten har varje år pekat på att delar av det regionalstöd de tar emot inte hamnar i rätt fickor. Nu föreslås de trots det få nya jättebelopp, ända upp till 22 procent av BNP.
Bland mottagarna finns också länder som öppet tar avstånd från EU:s syn på demokratiska fri- och rättigheter.
Gigantiskt hjälpprogram
Europa står inför enorma utmaningar efter coronapandemin. Men det gigantiska hjälpprogram som ligger på bordet handlar om annat än ekonomisk återhämtning efter coronakrisen.
Efter 20 år med gemensam valuta har Italien förlorat 20 procent av sin köpkraft jämfört med Tyskland.
Italiensk industri har svårt att leva i samma valutaunion som tysk och spänningarna inom valutaunionen växer. Därför behöver de en transferunion.
Kommissionens beslutsunderlag nämner inte detta.
Kan göra unionen en tjänst
Istället blandar man bort korten med resonemang om att den inre marknaden är hotad. Det är den inte alls.
Det går utmärkt att handla på en gemensam marknad trots stora skillnader i välståndsnivå. Så länge man inte har gemensam valuta.
Den så kallade återhämtningsfonden är tyvärr ett exempel på när EU fungerar som sämst. Genom att rösta nej gör Sverige unionen en tjänst.
Av Lars Anell
Tidigare EU-ambassadör
Lotta Fogde
Frilansjournalist och tidigare statssekreterare
Leif Pagrotsky
Tidigare närings- och handelsminister (S)
