Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Europeisk makt
på utförsäljning

Kinavetaren Nils Hedberg Grimlund vill att ­Sverige ska förbereda sig för större relationer med Kina.

Krisande EU-länder tävlar om Kinas gunst - det ger Kina möjlighet att spela ut länder mot varandra, varnar Nils Hedberg Grimlund.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Kinas exportframgångar har fyllt landets valutareserv med över 3 200 miljarder dollar, mer än fem gånger Sveriges BNP. Dessa pengar måste investeras utomlands. Europa måste arbeta fram en gemensam strategi för att hantera denna kinesiska pengaflod.

Den kinesiska kassakistan ­utmålas ofta som en skänk från ovan i det skuldtyngda Europa. Kina odlar ­medvetet den bilden genom åtaganden om att köpa statsobligationer av europeiska länder som hotas av statsbankrutt. När Kina ger positiva besked kablas dessa genast vidare av lokala medier.

Det saknas emellertid säkra siffror på hur mycket Kina verkligen lägger in i de krisdrabbade ländernas statsskulder. Vid exempelvis Spaniens obligationsförsäljning i juli 2010 lugnade Kina marknaden genom att tillkännage köp av statsobligationer för en miljard euro. I slutändan köptes troligen bara 40 procent av dessa obligationer. Kina ser till att vinna politiska poäng men håller i praktiken ganska hårt i plånboken.

Ett annat exempel är uppmärksamheten omkring Kinas premiärminister Wen Jiabaos Europaturné i april 2012. Vid besöket i Sverige återgav medierna Wens och statsminister Fredrik Reinfeldts handslag med stora rubriker om guldkantade samarbetsavtal. Ett par veckor senare spreds rykten om kinesiska investeringar på nio miljarder i Sverige, utan att någon kunde säga något om investeringarnas innehåll.

Förhoppningen om en kinesisk räddning får krisande länder att tävla om Kinas gunst. Det ger Kina chansen att spela ut europeiska länder mot varandra. Det talas ibland om att Kina gärna skulle skapa en "Kinalobby" av några utsatta och Kinaberoende medlemsstater som kan blockera EU-beslut som går emot kinesiska intressen. Detta har inte blivit verklighet ännu, men vidgas den europeiska spricka som skuldkrisen redan har skapat kan det mycket väl bli så. Med pengar ­följer nya lojalitetsband.

Det ironiska är att det riskhatande Kina ­redan har investerat omkring 25 procent av sin ­ valutareserv i europeiska tillgångar. Nu står landet inför valet att tyst se på medan detta väldiga belopp kokar bort i den europeiska skuld­soppan, eller riskera ännu mer pengar för att rädda sina tidigare investeringar.

När statsobligationer framstår som osäkra kan vi istället räkna med fler och större kinesiska företagsinvesteringar i Europa. Dessa tredubblades under förra året, om än från en relativt blygsam nivå. Kina vill gärna investera i utländsk högteknologi, kunskap och starka varumärken. Kinesiska Geelys köp av Volvo är ett typiskt exempel.

En förklaring till det makliga investeringstempot hittills är att Kina tidigare har fått ta emot hårda smällar vid misslyckade försök till företagsköp, det mest kända är försöket att köpa det amerikanska oljebolaget Unocal år 2005. Men det är bara en tidsfråga innan företagsköpen i ­Europa tar fart på allvar. Då är det så dags att försöka förstå det kinesiska närings­livets speciella struktur med statsägda företagsjättar och entreprenörsdrivna företag, som är beroende av nära statliga kontakter för att kunna verka utomlands.

Vi behöver en övergripande diskussion om gemensamma europeiska spelregler för köp av statsobligationer. Det är exempelvis rimligt att inrätta ett gemensamt system som håller ordning på vem som äger de europeiska ländernas statsskulder. Det finns också anledning att kraftsamla omkring gemensamma europeiska förhandlingar med Kina för att försöka få landet att öppna sin marknad för europeiska företag. Det skulle göra handelsrelationen mer balanserad och rättvis, vilket såväl skuldsatta européer som kinesiska konsumenter tjänar på.

I Sverige måste vi också bli bättre på att hantera affärskontakter med länder som har en helt annan syn på statligt och privat än vad vi är vana vid. Samtidigt som vi bör värna om vår egen uppdelning mellan statligt och privat, måste vi bli bättre på att förstå denna annorlunda affärskultur. Annars riskerar vi att vingklippa oss själva såväl i den internationella konkurrensen som i mötet med kinesiska företag.


NILS HEDBERG GRIMLUND

Nils Hedberg Grimlund är sinolog och redaktör för boken "Kina som stormakt" som presenteras av tankesmedjan Frivärld.

 

Expressen.se rättar: Tankesmedjan heter Frivärld och ingenting annat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!