DEBATT | EU. År 1994 röstade Sveriges väljare – inklusive undertecknad – på ett EU som då presenterades som ett frihandelssamarbete. Nationell statsförvaltning skulle minsann agera motvikt mot överexpansion. Hur blev det då med motviktslöftet? Någon med tyngd inom svensk statsförvaltning som någonsin rest varningsflagg gällande EU:s expansionsiver? Nej, just det.
Så varför mjäkigheten? För förvaltningsanställda har i uppgift att följa instruktionerna uppifrån och i regeringskretsar har det alltid bara figurerat EU-entusiaster. Visst heter det att underlagsanalysen ska vara kritisk och allsidig men sedan länge sitter det i förvaltningsväggarna att EU-analys med bett resulterar i budgetnedskärningar, karriärdöd samt social utfrysning. Resultatet? Oavsett vad EU kräver så slutar statsförvaltningens remissvevande med att EU:s centraliseringsivrare får sin vilja igenom. Alltid.
Kalla handen för EU-kritiska forskare
Den akademiska sfären spelar en central roll i denna utveckling. Även där väntar kalla handen för forskare som på allvar lyfter fram EU:s baksidor. Resultatet? Statsförvaltningen använder samhällsprofessorer på samma sätt som företagsledningar ofta använder managementkonsulter och investmentbanker: för att få ett intellektuellt alibi för en redan existerande expansionsplan. Källhänvisningar till meningsfränder i det akademisk-politiska ekosystemet ger sken av vetenskaplighet men speglar främst tunnelseende och rundgång.
Idag är svensk statsförvaltning egentligen bara bäst på att realisera – och marknadsföra – Bryssels intresseagenda.
Inte ens V och SD vågar utmana
Inte ens inom förvaltningsenheter med specifikt uppdrag att producera kritisk EU-analys produceras, i praktiken, mer än EU-legitimerande beställningsjobb. Medvetet bedrägligt? Nej, toppstyrda maktkolosser utvecklar alltid en gloriös internberättelse så graden av god tro är hög. Likväl är systemet inte längre förmöget att spotta ut annat än politiserad enögdhet. Samt översitteri gentemot icke-troende: ”Vem är du att invända mot alla experter!” Den avslutade valrörelsen illustrerar att inte ens missnöjespartierna, SD och V, vågar gå mot systemströmmen mer än genom taktisk helgardering: ”Nja till EU”.
Det hela blir löjligt
Det yttersta problemet med maktkolosser kan sägas vara att dessa gör oss människor – när vi hamnar i en administratörsroll – tämligen löjliga. Trycket blir så stort att vi typiskt – likt hovnarrar - börjar repetera stolligheter som att demokrati, stabilitet och välstånd värnas bäst genom att transferera väljarmakt till ”välvilliga kommissionärer” högst upp i maktpyramiden. Till icke-folkvalda som säger sig veta bättre än skeptiska väljare vad som är bra för väljarna.
Det var inte länge sedan svensk förvaltning, tack vare hög effektivitet och gräsrotsförankrade tjänstemän, agerade i absolut världsklass. Effektiviteten finns kvar men gräsrotsförankringen är, efter EU-anslutningen, bortblåst. Idag är svensk statsförvaltning egentligen bara bäst på att realisera – och marknadsföra – Bryssels intresseagenda. Sverige glider mot lydstatsstatus men förvaltningen fortsätter att haspla ur sig att problemen beror på ”oinformerade” väljare. EU-medlemskap garanterar inte längre något annat än permanent rörighet.
Av Mark Brolin
Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare
Premium
Premium
Premium