Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett självständigt norr är bara tändvätskan

Foto: Kenneth Paulsson

Vreden här i norr har varit och är betydande. Någonstans finns det en smärtgräns då allt brister, skriver Gert Frost från Norrbotten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Gert Frost

Journalist boende i Norrbottens län.

För några veckor sedan besökte jag Murjek i Norrbottens inland. En by i det rika skogslandet där tågen har stannat de senaste 128 åren. Där har malmen fraktats längs Malmbanan och bara någon mil bort har kraften från Luleå älv varit med om att bygga det svenska välståndet. Men Murjek förtvinar. En gång nästan 500 invånare, i dag finns bara ett 50-tal bofasta kvar.

Jag tänkte på Murjek när jag hörde om förslaget på en folkomröstning om Norrlands självständighet. Politiker kallar det för idioti och viftar bort förslaget som vore det en irriterande fluga. Det visar tydligt hur lite de har förstått av allvaret och den kraft som finns bakom de mekanismer som gör att krönikören Lotta Gröning som länge gett röst åt glesbygden till slut kanske kände sig tvingad att komma med ett sådant förslag.

Vreden i norr har varit och är betydande. Och den växer fortsatt. Ett begrepp som kolonialism har använts allt oftare i det offentliga samtalet under de senaste två åren.

 Det är nytt, om än gammalt eftersom det finns tydliga historiska kopplingar. Tonläget har skruvats upp gentemot den svenska staten. Och någonstans finns det en smärtgräns då allt brister.


LÄS MER: Låt mig förklara varför livet på landet är överjävligt

 

Men det gäller inte bara norr mot söder. I inlandet tycker många att de rikare kustkommunerna i exempelvis Norrbotten roffar åt sig allt på deras bekostnad och det finns mycket som pekar åt det hållet. Luleå, Umeå och deras beslutsfattare är i dag i många avseenden mycket mer lika en stad i Mälardalen än vad de är Pajala och Jokkmokk.

Nu är det som om alla nyanser utplånats från jordens yta. Det är svart eller vitt. Det Alexanderhugg som kan lösa upp den gordiska knuten i dessa sammanhang är förmågan att lyssna och lära. Vi lever i de högröstades tid där lycka mäts i antalet "gilla"-markeringar och delningar. Alltså skriker vi. Självständighet! Ett självständigt Norrland. Folkomröstning! För andra blir det som ett skri från vildmarken. Lätt obegripligt. Och det bara för att vi kan och förstår allt mindre om varandra och de förutsättningar vi lever under. Söder förstår inte varför Norrbotniabanan är viktig. Norr förstår inte på vilket sätt de är hjälpta av söder.

Självklart innebär en folkomröstning om självständighet för Norrland inte någon lösning. Ärligt talat tror jag inte heller att Lotta Gröning tycker det, men förslaget fungerar bra som tändvätska för en oerhört angelägen diskussion.

Debatten om de 40 jobb som Vattenfall funderar på att flytta från Jokkmokk ska ses som en utlösande faktor i sammanhanget. Inte som ett huvudnummer. Det finns många andra exempel att falla tillbaka på för att bygga ett resonemang kring hur illa Norrland behandlats. Nu och historiskt.

 

LÄS MER: Vi på landet behöver inte alls "räddas"

 

Statsminister Stefan Löfven bör ta ett extra varv på snurrstolen i Rosenbad för att fundera på just detta. Hur olika delar av samhället glider ifrån varandra på olika sätt. Frågan om Norrland kommer inte att försvinna. Tvärtom kommer klyftan mellan norr och söder att fördjupas ytterligare om inget görs.

Lika viktigt är det för regionala politiker och beslutsfattare. Bristen på kunskap är kanske den enskilt viktigaste frågan för vår demokrati just nu.

Redan i slutet på 1990-talet, när jag gjorde en intervjubok om riksmediernas bristande bevakning av Norrbotten, stötte jag på en forskare som sa att kunskapen om Norrland bland beslutsfattarna i Stockholm var alltför låg. Att varken politiker eller tjänstemän hade kunskap nog för att förstå konsekvenserna ute i landet av centralt fattade beslut. Ungefär samma sak kan sägas om journalistkollektivet i söder.

I samma veva besökte jag till exempel tidningen Dagens Politik och det visade sig att inte en enda av de politiska reportrar som fanns där på allvar kunde svara på frågan om vad Barentsregionen var. Och vid den tidpunkten hade det varit en av de mest diskuterade och viktigaste frågorna i Norrbotten och Västerbotten under flera år.

Det är 20 år sedan. Vad som hänt med de traditionella medierna, såväl nationella som lokala och regionala, vet vi. Det kan inte nog understrykas hur viktig den statliga medieutredningen som släpper sitt slutbetänkande under hösten är.

Hur det ska gå till att på olika sätt höja kunskapsnivån är väl en 10 000-kronorsfråga. Minst. Men den måste besvaras.

 

Gert Frost

Journalist boende i Norrbottens län

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!