DEBATT. När Don Quijote angrep väderkvarnarna med sin lans var han övertygad om att de i själva verket var ondskefulla jättar. Inte ens när han sveptes med av kvarnvingarna och landade blåslagen på ändan insåg han sitt misstag, utan han fortsatte att jaga inbillade hemskheter övertygad om att han var en ädel riddare som skulle rädda världen från all ondska. Först mot slutet av boken upptäcker riddaren av den sorgliga skepnaden att hela hans uppdrag var byggt på en illusion
I förrgår presenterade Uppdrag Granskning den oberoende granskningen av sitt eget program ”Spelet om de apatiska flyktingbarnen”. Kritiken var förödande. Men alla tog inte åt sig. Reportern i programmet, Gellert Tamas, försvarade sin ståndpunkt med en sedvanligt rasande advokatyr så intensiv att plymerna på riddarhjälmen svajade. Vi fick återigen lära oss att all kritik mot narrativet om de apatiska barnen är lika med en högerextrem konspiration. Alltså ren ondska – eller möjligen en väderkvarn, beroende på hur man ser det.
Glöm inte barnens påtvingade lidande
Jag ska inte bemöda mig att bemöta all nonsens och alla nötta, illa underbyggda argument. Det kommer att finnas tid för det längre fram. För i kampen om upprättad heder glöms en sak bort – de apatiska barnen. Eller rättare sagt de barn som utnyttjats och misshandlats av sina föräldrar med syftet att få uppehållstillstånd i Sverige, alltmedan vi själva stått med armarna i kors. För till skillnad från Don Quijote, som bara lurade sig själv, lyckades dagens sorgliga riddare lura ett helt land att barn som blev utnyttjade inte fanns på riktigt. De var vandringssägner, eller råttor i pizzan.
Bakom allting ligger förstås inte bara den framstående illusionisten utan hela samhället: journalister, läkare, ”forskare”, politiker och statliga tjänstemän. Varför blev det som det blev? Hur var det möjligt att låta en offentlig lögn pågå så länge?
Historien fortsätter i en kommande bok
För två månader sedan träffade jag överläkaren Göran Bodegård. Han var den person som hade störst inflytande i debatten om de apatiska barnen och skapade idén om att vi hade att göra med en livshotande sjukdom.
Det var en intellektuellt spänstig 80-åring, fortfarande bitsk och grandios, men numera på ett nästan charmigt manér. Vi hade ett öppet och ärligt samtal i närmare tre timmar. Några av de saker som Göran Bodegård berättade fick mig att tappa hakan, på flera plan. Föga kunde jag ana att Bodegård tre veckor efter vårt möte skulle somna in för gott.
Men det han och en rad andra läkare och behandlare har berättat sedan det första reportaget publicerades i Filter kommer att skriva om historien om de apatiska flyktingbarnen och förhoppningsvis upplösa resterna av illusionen. Och om allt går som planerat kommer den historien var ute i bokform i mitten av september. Historien om de apatiska är inte över.
Sektliknande grupp människor
Jag själv hyser inga förhoppningar om att den innersta kretsen av riddare och illusionister någonsin kommer erkänna att de hade fel om de apatiska barnen. Liksom i fallet med Thomas Quick kommer det att finnas kvar en sektliknande om än krympande skara människor som hellre skulle ta gift än att ändra sig. Men det spelar ingen roll.
Läkarna i Dalarna, numera upptagna av en annan epidemi, ändrade sina metoder efter att reportaget i Filter publicerades. De separerade barnen från föräldrarna varpå barnen blev friska inom några timmar. Barnen slapp därmed att ligga instängda i en mörk lägenhet, år efter år, i en utdragen tortyr.
Det är sådant som spelar roll.
Av Ola Sandstig
Journalist som granskat de apatiska barnen i Filters guldspadenominerade reportage ”Ohörda rop”
