Ericssons planer på hårdbantning av verksamheterna i Sverige sviker alla dem som under decennier arbetat hårt för företagets framgångar. Anställda har gett många av sina bästa år för företaget och Sverige som land har investerat enorma resurser i Ericssons framgångar. Det verkar inte räcka för företagets ledning och ägare. Istället för att vara med och bygga industrin i vårt land starkare, väljer Ericsson att hissa bekvämlighetsflagg.
Sedan början av 2000-talet har Ericsson gjort sig av med nästan två tredjedelar av sina anställda i Sverige. Om fabriken i Katrineholm stängs och om man, som aviserat, skär ner i Borås, Kumla och Stockholm, finns det nästan ingen produktion kvar här.
All erfarenhet säger att om produktionen försvinner, kommer även teknisk utveckling/forskning ganska snart att göra det. Tillsammans med huvudkontoret bildar de en treenighet där varje del är en förutsättning för de andras existens.
Det är som en trebent pall. Om ett ben kapas av står pallen inte kvar.
Det talas alldeles för lite om företagens roll som goda samhällsmedborgare. Ericsson har levt gott i Sverige ända sedan efterkrigstiden. En viktig grund för företagets framgångar var att de fick förmånen att delta i stora statsfinansierade industriprojekt. De projekten ledde till genombrott för helt nya produkter och tjänster som placerade Ericsson i världsklass inom telekomindustrin. Det är pengar som alla medborgare varit med och investerat i Ericssons utveckling.
Idag har Ericsson 110 000 anställda. Det är lika många som företaget hade i början på 2000-talet, men i Sverige har 27 000 jobb försvunnit. Dessutom vill Ericsson nu alltså sätta ännu fler jobb under bekvämlighetsflagg. Produktion ska flyttas till andra länder med sikte på att sänka lönekostnaderna.
I den här strategiska frågan har Ericsson, som normalt är ett mycket innovativt företag, lagt undan alla ambitioner till kreativa lösningar som skulle kunna utveckla produktion i Sverige i stället för att avveckla.
Det svider att behöva ta emot sådana besked. Vi har rätt att förvänta oss mer av Ericsson och att de uppträder som en god samhällsmedborgare. I den rollen ligger att vårda sina relationer. Med de anställda och deras organisationer, med leverantörer, med kommuner, med regioner, med den svenska staten. Ett företag med ansvar och självkänsla sviker inte alla dem som gjort företaget stort och starkt.
Istället för att välja den allra enklaste lösningen vill jag att Ericsson tänker om och tänker långsiktigt. Hur kan Ericsson, som god samhällsmedborgare i Sverige, bidra till det mycket klara målet om ny industrialisering av vårt land? Regeringen har med all önskvärd tydlighet slagit fast att en väsentlig del av framtiden för Sverige ligger i industrins utveckling.
Vårt land har goda förutsättningar med råvara, innovationskraft, väl utvecklad industri och världens bästa industriarbetare. Dessutom har vi god tillgång till inhemskt producerad energi.
Sverige är på väg i samma riktning som länder som USA, Tyskland och Storbritannien. Där man har tagit fram strategier för ny industrialisering. Där finns en pånyttfödd insikt om att industrin ger styrka åt ekonomin och skapar välstånd.
Jag vill se Ericsson som en stor och viktig aktör i svensk industri även i framtiden. De kan räkna med vårt stöd när de agerar som en god samhällsmedborgare. Jag hoppas att företaget tänker om och tar sats för långsiktig utveckling med Sverige som bas och med världen som arena och marknad.
Anders Ferbe,
förbundsordförande IF Metall
