Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Era fördomar gör att vi lider i tystnad

Jag måste kunna ringa till min arbetsgivare och säga att jag har sådan ångest att jag inte kommer ur sängen, utan att min anställning riskerar att äventyras, skriver Sandra Hedlund. Foto: Jerry Boman

Rädslan och fördomarna för personer med psykisk ohälsa är fortfarande oerhört utbredd.

Det gör att många låter bli att tala om sin diagnos, och lider i ensamhet.

Vi måste börja prata om detta.

Jag måste kunna berätta om min diagnos precis lika självklart som att någon berättar att hen har diabetes, Zandra Hedlund.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vaknar av en smärtsamt välbekant känsla. Det sliter i inälvorna och trycker över bröstet, hela omvärlden känns insvept i en klibbig kall filt.

Ångesten är tillbaka.

Det är tidigt och trots tabletter har jag inte sovit många timmar, men nu är den här och den kommer inte att låta mig sova mer. Den där ångesten som har förstört relationer och periodvis helt avskärmat mig från resten av världen. Ångesten som gör att jag pushar bort människor jag älskar av rädsla för att de ska överge mig.

Under flera veckor har mitt liv präglats av en närmast euforisk känsla, jag har rört mig som i ett rus, hög på nyvunnen energi och livslust.

Jag har varit social, kreativ, produktiv och allting har känts helt fantastiskt. Känslan av att flyta ovanför, stå över allt det smärtsamma. En känsla av övermänsklighet där energin är ändlös och sömn överflödig. Känslan började när jag sattes in på en ny antidepressiv medicin efter att ha gått djupare än vanligt i depressions- och ångestträsket.

Läkemedlet var av typen SSRI och sambandet stod plötsligt glasklart. Diagnosen som sattes var bipolär sjukdom typ 2.

Hos personer med bipolär sjukdom kan SSRI-preparat trigga mani, eller som i mitt fall hypomani, en mildare form av mani. Detta ledde till utsättning och läkemedlet som kändes som en räddning är nu borta ur mitt blodomlopp. Kvar finns ångesten, som att den hela tiden fanns där och bara väntade på att få bryta ut.

 

Jag har en psykiatrisk diagnos som klassas som kronisk.

En diagnos där självmordsfrekvensen är 10-15 %, sjukskrivningstalen toppar Försäkringskassans listor och de flesta måste medicinera livet ut. Det går att få ångest för mindre, men just nu, i gränslandet mellan hypomani och nästa ångestattack, känns inte den delen i närheten av värst.

Det som skaver mest är omgivningens acceptans, eller snarare brist på densamma. Jag vet att människor i min omgivning kommer att se på mig annorlunda när de får reda på min diagnos, att rädslan och fördomarna för personer med psykisk ohälsa fortfarande är oerhört utbredd.

Som om inte diagnosen var svår nog ändå, måste en handskas med omgivningens fördomar samtidigt.

Det gör att många låter bli att tala om sin diagnos, tystar ner och lider i ensamhet. Det är här vi måste göra skillnad. Vi måste börja prata om psykisk ohälsa på riktigt och vi måste sluta prata om psykisk ohälsa som något som drabbar andra. Jag måste kunna ringa till min arbetsgivare och säga att jag har sådan ångest att jag inte kommer ur sängen, utan att min anställning riskerar att äventyras. Jag måste kunna berätta om min diagnos precis lika självklart som att någon berättar att hen har diabetes.

Första steget är att vi börjar prata. Tystnad föder okunskap och okunskap föder rädsla. Rädsla är roten till fördomar och avståndstagande. Vi är rädda för sådant vi inte känner till. Jag vägrar nära människors fördomar genom att reduceras till en siffra i statistiken. Jag tänker prata, för det här är viktigt. Nu bryter vi tystnaden.

 

Zandra Hedlund

Debattör och skribent

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!