Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En väg tillbaka utan förlorare

NY ANSTÄLLNINGSPOLITIK. Vi kan inte inte samtidigt ha en jämfört med andra liknande länder mycket generös flyktingpolitik och en arbetsmarknad som gör att många av de som kommer hit inte kan finna arbete. Det finns emellertid en uppenbar lösning på detta problem, nämligen att vi kan utnyttja det faktum att i ett högskatteland som Sverige går det att dramatiskt sänka lönekostnaderna utan att de som arbetar får låga löner, skriver professor Bo Rothstein. Foto: Jonas Lindkvist

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Många invandrare har så låga kvalifikationer att de förmodligen aldrig kommer att kunna få ett jobb till de relativt sett höga löner som gäller i Sverige. Frågan är hur denna till synes olösliga ekvation kan fås att gå ihop? En generell lönesänkning av lägstalönerna till de nivåer som skulle behövas skulle i realiteten innebära att man kom långt under gällande socialbidragsnormer vilket innebär att detta inte är en realistisk lösning. Strategin att med hjälp av ökade utbildningsinsatser göra så att flyktingar och invandrare med mycket låga kvalifikationer kan skaffa sig kompetens så att de kan konkurrera om jobb till de löner som gäller har för alltför många fall visat sig inte fungera.

Som Anna Dahlberg mycket riktigt hävdar i krönikan "Gör upp om flyktingpolitiken" i Expressen (7/10) kan vi inte samtidigt ha en jämfört med andra liknande länder mycket generös flyktingpolitik och en arbetsmarknad som gör att många av de som kommer hit inte kan finna arbete.

 

I denna situation har det på flera håll, nu senast från socialdemokraternas ordförande i Stockholm, Karin Wanngård, framförts att det bör skapas en slags b-jobb inom den offentliga sektorn för de långtidsarbetslösa. Detta innebär enligt min mening en olycklig utveckling. Det som glöms bort är att i vårt samhälle är arbetet starkt identitetsskapande. En b-arbetsmarknad med särskilda arbeten som många nu tänker sig innebär därmed att man riskerar att ytterligare stigmatisera de arbetslösa och på sikt förvärra deras situation.

Det finns emellertid en uppenbar lösning på detta problem, nämligen att vi kan utnyttja det faktum att i ett högskatteland som Sverige går det att dramatiskt sänka lönekostnaderna utan att de som arbetar får låga löner.

Det första ledet är att vi måste inse att arbetsmarknaden inte är så mycket konstigare än andra marknader - anledningen till att ett utbud inte efterfrågas beror på att "priset" är för högt. Det måste helt enkelt bli billigare för arbetsgivare att anställa de som nu hamnar utanför arbetsmarknaden. En sådan lösning skulle vara att staten för denna del av arbetskraften åtar sig att permanent stå för hela skatte- och arbetsgivaravgiften av lönen för säg 3 procent av varje arbetsgivares arbetskraft. Förutsättningen skulle vara att den som får jobbet varit arbetslös i till exempel ett eller två år och anställs till lägsta lönenivå enligt gällande avtal. De löntagare som fick denna subvention skulle då i reda pengar få ut samma lön som övriga anställda. För en person med en månadslön om 18 000 kronor skulle det innebära att arbetsgivarens kostnader sjönk från cirka 26 000 kronor till 12 000 kronor! Självklart skulle en sådan kostnadssänkning öka efterfrågan på denna del av arbetskraften.

Man kan med fog anta att de som anställdes på dessa villkor efterhand skulle vilja söka och också kunna få vanliga jobb helt enkelt därför att de skaffat sig bättre kvalifikationer genom att arbeta. När detta inträffar har arbetsgivaren möjlighet att fylla på sin kvot subventionerade löntagare. Arbetsgivare skulle inte som nu är fallet tveka så mycket att anställa personer med lönesubventioner eftersom subventioneringen i mitt förslag just är permanent, det vill säga den varar så länge personen är anställd.

 

Fördelen är att detta inte blir några särskilda och därmed stigmatiserande arbeten. Det centrala är att denna politik vore generell. Staten tvingar inte de arbetslösa till några särskilda b-jobb. Den pekar inte heller ut (och därmed ytterligare stigmatiserar) några särskilda kategorier i befolkningen. Med andra ord gäller denna politik lika vare sig man är invandrare eller ej. Förslaget är också neutralt mellan privata och offentliga arbetsgivare. Lägger man ihop kostnaderna för socialbidrag och de kostnader som är förknippade med ett ökande utanförskap är min bedömning att detta förslag i stort sett vore gratis för skattebetalarna.

 

Bo Rothstein.

BO ROTHSTEIN

Bo Rothstein är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!