Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En till generation är på väg gå förlorad

Esme Güler.
Foto: Alex Ljungdahl / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

Min ilska och frustration grundar sig i det som händer i vårt område. Där förövarna är kvar och offren måste flytta, skriver Husbybon Esme Güler.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag känner ilska, sorg och frustration i samband med de senaste skjutningarna i Rinkeby, som den här gången krävde två människoliv. Jag varken känner människorna som sköts eller deras anhöriga, men råkar bo i samma stadsdel. Jag eller mina barn kunde ha passerat där och hamnat i skottlossningen. Men min ilska och frustration grundar sig i det som händer i vårt område. Där förövarna är kvar och offren måste flytta.

De flesta av mina släktingar och vänner har redan flyttat, när de inte såg en annan lösning. Jag förstår dem, man måste ju skydda sina barn och söka sig till tryggheten.

Även en hel del lokalpolitiker har flyttat. Jag bor kvar men jag vet inte hur länge till. Jag känner familjer som har barn blivit så mobbade i skolan så att hen inte ens kan gå till skolan längre. Vi föräldrar är förvirrade och vet varken in eller ut. Jag känner skötsamma ungdomar som jobbat i området men som har blivit utsatta för trakasserier och där arbetsgivaren blivit tvungen att placera hen till annan arbetsplats av säkerhetsskäl. Översittarna, gängen, är i centrum och äger de offentliga utrymmena. De utrymmen som borde vara gemensamma.

 

Jag känner ungdomar som håller sig borta från centrum och tar genvägar hem för att slippa gängen. Jag känner snabbköpet som luktar hasch och vet att de som jobbar där är medvetna om det. Affärsinnehavarna är så rädda och försiktiga att de inte ens vågar säga till de som röker att flytta på sig. Jag ser små, unga killar, springa ärenden åt storebröder. En till generation är på väg gå förlorad.

Stockholm har ett trygghetsmål för varje stadsdel. Målet är formulerat som ”andelen som upplever trygghet i den stadsdel där man bor”. Målet om upplevd trygghet är lägre för oss i Rinkeby-Kista än i de andra stadsdelarna. Här är det okej att 50 procent av oss känner sig otrygga, med enkla ord. I stadsdelar i innerstaden, såsom Kungsholmen, Södermalm och Norrmalm, är samma trygghetsmål över 80 procent. Det är alltså bara okej att 20 procent känner sig otrygga där. Även i Bromma, Hägersten-Liljeholmen och Älvsjö är trygghetsmålet över 80 procent. Kommunfullmäktiges mål för hela staden är 75 procent. Vi i Rinkeby-Kista är mindre värda, eller hur jag kan tolka det?

 

Polisen är ute efter dialog, vilket är så fascinerande. Men resultatet kan diskuteras. Skottlossning på gatorna kräver andra satsningar än dialog. Polisen måste kunna komma in på brottsplatsen och agera. Stenkastning är ingen dialog.

Föräldrar känner sig hjälplösa och orkar inte med sina barn, kapitulerar. Vems ansvar är det då när ungen är på gatorna och skjuter? Föräldrarnas? Skoans? Polisens? Samhällets?

Vilka är offer? Ungen som skjuter eller de som blir skjutna? Eller är det jag som bor i området? Svaret är att det är allas ansvar och att vi alla är offer. Att vi hamnat här är en produkt av segregationen som har pågått för länge och lättillgänglighet till vapen.

Vi får inte vara tysta och blinda längre. För det angår dig när det brinner i grannens vägg. Detta är inte en fråga för oss som bor här ute utan för oss alla i hela Stockholm och Sverige. Det finns risk för spridning!

 

Esme Güler

Bor i Husby

Engagerad i S-kvinnor och S i Akalla