Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En spegelbild av Putins propaganda

"Leninfall". Över fyrtio Lenin-statyer förstördes i den ukrainska revolutionen. Foto: Efrem Lukatsky

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För en månad sedan förbjöd parlamentet i Kiev existensen av Ukrainas kommunistiska parti. Reaktionerna i väst, inte minst i Sverige, har varit häpnadsväckande få och lama.

Jag blir arg, men mest förvånad. Jag trodde att det fanns en gemensam plattform, oavsett om vi röstar höger eller vänster. Denna plattform, eller värdegrund som det ska heta numera, är demokratin, de demokratiska spelreglerna. De spelreglerna är heliga och ska respekteras av alla.

Att ett politiskt parti - med 13 procent av väljarna bakom sig i det senaste parlamentsvalet - har förbjudits i ett stort europeiskt land är inget annat än ett nederlag för demokratin.

Att förbudet inte framkallar upprörda protester och laddade debatter i väst är ett lika stort nederlag för yttrandefriheten. Inte ett knäpp hörs från ledande politiker, opinionsbildare och journalistkollegor. Inte ens Carl Bildt som glatt twittrar från arla till särla om allt (o)möjligt får ur sig ett pip. Han brukar ju ändå inte sakna synpunkter på Ukraina. Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde säger på min fråga: "Vänsterpartiet har inte gjort något formellt uttalande om detta."Så förenas höger och vänster i en tydligen icke-fråga.

Att förbudet gäller ett kommunistiskt parti är inte viktigt. Ingen kan beskylla mig för kommunistiska sympatier men demokratins spelregler får inte ändras bara så där. Jag tolkar tystnaden som en ljudkuliss i ett större politiskt spel. Politiker och journalister i väst kommenterar och rapporterar bara om sådant i Ukraina som passar in i den politiska mallen. Men, vi blir därmed en spegelbild av Rysslands president Putins desinformationspolitik. Han beskyller regeringen i Kiev för att vara "fascister", vi å vår sida reagerar inte när folkvalda politiker sparkas ut ur parlamentet eftersom det rör sig om "kommunister". Den gemensamma strategin tycks vara: ska något lyftas fram om det komplexa Ukraina ska det passa våra egna politiska syften. Annars tiger vi, som muren.

Naturligtvis hade den ukrainska revolutionen en klar antikommunistisk karaktär. Att över fyrtio Lenin-statyer förstördes, först i Kiev och sedan runt om i Ukraina, talade sitt tydliga politiska språk. Detta "leninfall", som ukrainarna kallade det, är fullt begripligt. Så fungerar folkets vrede. Men det var något helt annat att höra talmannen Oleksandr Turtsjinov meddela:

- Jag uppfyller en historisk mission och förklarar slutet på kommunistpartiets existens.

Det blev inget ramaskri. En kall tystnad spred sig över partikanslier och mediehus i väst. Det är skrämmande.

Kommunistpartiet i Ukraina anklagas för att understödja de proryska separatister som strider mot regeringstrupperna i östra Ukraina och för att förse dem med pengar och vapen. Ukrainas kommunistiska parti står nära ryska Kommunistiska partiet och har stordelen av sina väljare i landets östra delar. Det betyder att den hycklande tystnaden i väst spetsar till konflikten i Donbass ytterligare.

 

Av: Kjell Albin Abrahamson, utrikesreporter och författare aktuell med "Låt mig få städa klart, om kommunister, kryptokommunister och antikommunister".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!