Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

En skam att vi släpper in de ryska turisterna

Det är inte nog med att det är moraliskt synnerligen tveksamt att låta vissa ryssar turista i Europa, medan deras landsmän mördar, bränner och våldtar i Ukraina. Det finns därtill mängder av skildringar i sociala medier över hur fullständigt svinaktigt ryska ”turister” beter sig mot ukrainska kvinnor och barn, skriver Stefan Hedlund.
Foto: Mikael Wallerstedt
Bild på ryska soldater från en video som släpptes av det ryska försvarsministeriet.
Foto: AP / TT NYHETSBYRÅN

Den bistra sanningen är att Rysslands vidriga aggression mot Ukraina har åtnjutit mycket starkt stöd från den egna befolkningen. Att låta ryssar turista i Europa är både moraliskt synnerligen tveksamt och en säkerhetsrisk, skriver Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Kriget i Ukraina har nu passerat en oåterkallelig vändpunkt. Ryssland har lidit ett svidande nederlag och Ukraina kommer att lyckas befria hela sitt territorium. I takt med att alla västvärldens Putinkramare tvingas inse att spelet för Rysslands del är över kommer nästa steg att bli att det är synd om ryssarna, att vanliga ryssar inte kan lastas för kriget.

Detta har länge varit ett centralt budskap från den tyske förbundskanslern Olaf Scholz: ”Detta är inte Rysslands krig, det är Putins krig”. Hans uppenbara syfte har varit att hålla öppet för en snar normalisering av relationerna till Ryssland. Detta kommer att innebära allehanda utspel för att hindra att Ryssland ställs till svars för den folkmordspolitik man har bedrivit i Ukraina. Det får inte lyckas. 

Ryssar begår fasansfulla handlingar

Den bistra sanningen är, att Rysslands folkrättsvidriga aggression mot Ukraina har åtnjutit mycket starkt stöd från den egna befolkningen. Vi får inte glömma att invasionen inleddes redan 2014, och då hälsades med jubel. Efter ockupationen och den därpå följande annekteringen av Krim steg Putins popularitet till nästan 90 procent. Under påföljande åtta år av lågintensiv krigföring i Donbas förekom endast sporadiska ryska protester, och när den fullskaliga invasionen inleddes i februari i år, var det fortfarande påfallande tyst.

Lika slående är att en rad regeringar i väst, där inräknat Sverige, har valt att frikänna den ryska befolkningen från allt ansvar för det deras regering företar sig.

Det var först med Putins beslut om mobilisering av ytterligare kanonmat till fronten som protester började bli synliga. Dessa protester riktas dock inte mot kriget utan mot mobiliseringen. Att ryska soldater begår de mest fasansfulla skändligheter i Ukraina upprör inte särskilt många. Men att själv behöva sändas till fronten och en trolig död är inte lika populärt. Denna skiljelinje är helt avgörande.

Tystnaden är slående

Efter beslutet om mobilisering har kanske 300 000 unga män valt att fly landet. Om de varit emot kriget kunde man förväntat att de så snart de var i säkerhet skulle välja att tala ut, att ansluta till demonstrationer och att brännmärka den ryska krigföringen. Tystnaden från dessa desertörer har dock varit slående. 

Lika slående är att en rad regeringar i väst, där inräknat Sverige, har valt att frikänna den ryska befolkningen från allt ansvar för det deras regering företar sig. Den infekterade frågan om turistviseringar placerar detta i blixtbelysning. Det är inte nog med att det är moraliskt synnerligen tveksamt att låta vissa ryssar turista i Europa, medan deras landsmän mördar, bränner och våldtar i Ukraina. Det finns därtill mängder av skildringar i sociala medier över hur fullständigt svinaktigt ryska ”turister” beter sig mot ukrainska kvinnor och barn som är på flykt undan det ryska barbariet. Och det finns självfallet säkerhetsaspekter på att låta många ryska ”turister” resa fritt i Europa.

Ligga kvar i säng med Tyskland?

Även frågan om asylsökande ryssar är infekterad. Det finns redan skildringar från Finland av hur ryska män som söker asyl placerats på boenden tillsammans med kvinnor och barn från Ukraina, som finner detta utomordentligt stötande.

Helt central i dessa diskussioner är frågan om hur Ryssland skall behandlas när kriget väl är över. Kommer regeringar i väst då att stå enade i krav på att man måste betala skadestånd i proportion till den skada man har vållat, och att utpekade krigsförbrytare måste lämnas ut till krigsförbrytartribunaler? Eller kommer man att framhärda i att detta vore en kollektiv bestraffning av det ryska folk som hela tiden varit emot kriget?

För den tillträdande regeringen Kristersson blir detta ett verkligt lackmustest. Skall vi låta moralen styra våra relationer till Ryssland, eller skall vi ligga kvar i den invanda sänghalmen med Tyskland?


Av Stefan Hedlund

Professor i öststatsforskning, Uppsala universitet