Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En ödesdiger jakt på syndabockar

LÄMNAR. I går meddelade försvarsminister Sten Tolgfors att han avgår. Foto: Sven Lindwall

Sten Tolgfors får betala vapenexportens politiska pris, skriver professor Wilhelm Agrell.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Faktarubrik

LÄMNAR. I går meddelade försvarsminister Sten Tolgfors att han avgår. Foto: SVEN LINDWALL

I april 1988 lade den så kallade medborgarkommissionen för viss vapenexport fram sin rapport. Någon medborgarkommission i ordets egentliga mening var kanske inte denna av regeringen tillsatta utredning som för säkerhets skull leddes av en före detta ambassadör. Kommissionen hade till uppgift att klarlägga vad som egentligen hänt i samband med ett antal uppmärksammade fall där vapenexport verkade ha ägt rum i strid med gällande bestämmelser, bland annat via ett bulvanföretag till slutanvändare på arabiska halvön.

 

En avgörande fråga var hur mycket regeringen eller regeringskansliet vetat om dessa affärer. För att få klarhet på denna punkt hörde kommissionen flera handelsministrar och fick av dem det samstämmiga svaret att det inte kunde finnas någon rimlig anledning för en politiker att äventyra sin karriär och ställning för något sådant. "Yttrandet förefaller välgrundat" skrev kommissionen i sin bedömning och tillfogade att samma sak gällde för tjänstemännen i regeringskansliet. Inte heller här kunde det ha funnits "något rimligt motiv för att medverka i olagligheter". Skulden för det inträffade sköts neråt i systemet, till två avlidna krigsmaterielinspektörer som riskfritt kunde klandras.

 

1980-talets vapenexportskandaler var en i raden av händelser som undergrävde den svenska självbilden av att vara ett annorlunda land, neutralt, fredligt och öppet. Regelverken för exporten stramades upp kontrollen förstärktes, men det grundläggande dilemmat därbakom förblev olöst. Sverige, eller snarare svensk försvarsindustri, behövde exportera för att bevara sin kompetens och hålla uppe sysselsättningen men de intresserade och köpstarka kunderna tenderade att finnas i fel regioner och bestå av fel sorts regimer.

 

Detta dilemma skärptes från slutet av 1990-talet genom demonteringen av det nationella försvaret och omläggningen till ett litet yrkesförsvar med den uttalade målsättningen från politiskt håll att försvaret i fortsättningen skulle köpa materiel "från hyllan" på världsmarknaden och inte hålla industrin under armarna med beställning av långa serier.

Försvarsindustrin, som redan till största delen sålts ut till internationella koncerner, blev därmed ännu mer exportberoende och samtidigt kringgärdad av de svenska regelverken. Också det avvecklade totalförsvarets stödmyndigheter, bland dem FOI, framstod som överdimensionerade och i behov av avveckling eller bolagisering.


2012 års saudiska vapenexportavslöjande har både likheter och olikheter med 1980-talets dubbla bokföring. De mest iögonfallande likheterna är att avslöjandet i båda fallen förutsatte ett informationsläckage från ett slutet system; ärendena sköttes av en liten krets personer och institutioner med starka gemensamma intressen. Utanför detta slutna system fanns ingen sammanhängande eller bekräftad information. Saudi-affären var före Ekots avslöjande helt okänd för media och obegriplig för riksdagspartiernas övervakare och skulle antagligen ha förblivit så om inte något kugghjul i maskineriet börjat snurra i annan riktning än den beordrade och försett Ekot med den digra hemligstämplade dokumentationen.

En olikhet är Saudi-affärens snabba politisering och därmed dess högre tempo. Medan en rad handelsministrar inför medborgarkommissionen i korus kunde svära sig fria från såväl kännedom som ansvar, utan annat belägg än hänvisningen till anklagelsens uppenbara orimlighet, drogs försvarsdepartementet, försvarsministern och regeringen från första ögonblicket in i Saudi-affären. Utrymmet för politisk fördröjningsstrid var därmed mycket mindre och jakten på syndabockar neråt i systemet, som hade kunnat ge en viss respit, slog istället tillbaka med Sten Tolgfors avgång som följd.


Förra FOI-chefen Madelene Sandströms uppgifter om hur en tjänsteman på försvarsdepartementet begärde in ett mötesprotokoll innan detta hunnit diarieföras på FOI med motiveringen att ministern måste skyddas var i sak förödande. Det slutna systemet krackelerade inför allas ögon. Inga förnekanden eller hänvisningar till en pågående förundersökning skulle här hjälpa. Och framförallt: anklagelserna om regeringskansliets inblandning kunde inte längre avfärdas med hänvisning till en självklar brist på motiv. Det som ännu i slutet av 1980-talets Sverige framgångsrikt kunde beskrivas som otänkbart hade tjugofem år senare blivit i högsta grad tänkbart. Här, i den förändrade självbilden och de plötsliga inblickarna i det slutna systemet, ligger Saudi-affärens stora och fortsatta principiella betydelse.

 

 

Wilhelm Agrell

är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!