Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En kissbomb i duschen är väl inte så farligt, eller?

Jag älskar fortfarande hockey – även om det, likt sortimentet i chokladasken på julafton, finns några bitar som är mindre aptitliga, skriver Erik Grönberg.
Foto: Shutterstock
Erik Grönberg, författare, föreläsare och initiativtagare till #inteensamaldrigglömd.
Foto: Christina Borén Ewnert

Min första kontakt med machokultur skedde i ett sunkigt och nedgånget omklädningsrum utanför Västerås. I ett sammanhang som jag älskade. I ett lag som jag gjorde vad som helst för att få tillhöra.

Diskussionen om den här destruktiva delen av idrotten behöver lyftas upp till ytan en gång för alla, skriver Erik Grönberg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. En varm stråle träffar mitt ben där jag står i duschen efter kvällens träning. Jag inser snart att det inte är vatten, utan urin. En hånflinande lagkompis har kissat på mig. Jag har fått uppleva en kissbomb som den nya tränaren så fint uttrycker det. Kissbomberna är hans påhitt och successivt har tiden efter träningarna fyllts med diskussioner om stjärtgräs, brudar och hur vi i laget ska förnedra varandra. För tränaren är det vardagsmat – enligt honom tillhör det sporten. Jag är bara ett barn och spelar hockey.  

I dag förstår jag att min första kontakt med machokultur skedde där, i ett sunkigt och nedgånget omklädningsrum utanför Västerås. I ett sammanhang som jag älskade. I ett lag som jag gjorde vad som helst för att få tillhöra. I en sport som jag avgudade. 

Otrohet och urspårade fester

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte har varit besviken på hockeyn. Inte minst på det som hände bakom omklädningsrummets stängda dörr efter avslutade träningspass i min barndom. Men jag älskar fortfarande hockey – även om det, likt sortimentet i chokladasken på julafton, finns några bitar som är mindre aptitliga. Motsvarigheten till romrussinet i hockeyns chokladask innehåller spår av machokultur.  

Genom åren har jag hört åtskilliga anekdoter från idrottsvärlden med återkommande ingredienser som otrohet och urspårade avslutningsfester. Dessa händelser ger en bitter eftersmak men hyllas av de involverade. Med skratt, hejarop och ryggdunkningar fortsätter snacket – utan att någon reagerar. 

Alla förväntas skratta med

Det spelar ingen roll att det som just har återberättats beskriver hur en människa förödmjukas. Alla skrattar för att det är vad som förväntas. En förväntan som passar in i den norm som kan kopplas ihop med just machokultur. Precis som de senaste veckornas svarta rubriker om hockeyns kultur, skulle vi lätt kunna landa i att peka finger och fördöma. Det är lätt att alla dras över en och samma kam – en snabb och ibland förståelig reaktion. 

Du får helt enkelt inte visa dig svag, för då är du ingen ”riktig” man. Och att gråta är inte ens att tänka på.

Det avgörande är dock hur vi går vidare härifrån. Mycket har förändrats till det bättre, men vi har fortfarande ett hårt arbete framför oss när det kommer till bemötandet av machokultur och den manlighet som följer i dess kölvatten. Ett arbete som behöver göras i hela samhället. 

Machokulturen finns överallt

Machokultur är inte ett fenomen som kan kopplas till en unik sport, ett enskilt lag eller en ensam individ. Machokultur finns överallt och den är en konsekvens av flera generationers inställning till manlighet. Det måste vi förstå.

Det är så klart inte alla, men tillräckligt många, sammanhang som möjliggör att machokulturen är en del av vår vardag. Den ges gradvis syre och näring - stundtals utan att vi själva är medvetna om det. Kanske går det rentav på rutin? Diskussionen om destruktiv machokultur behöver därför lyftas upp till ytan en gång för alla. 

Nu handlar det inte om vi och dem, utan om oss. Vi behöver alla ta vårt ansvar i frågan. Stämningen måste få bli obekväm om vi avbryter ett sexistiskt skämt eller sätter stopp för ett förnedrande initiativ – oavsett om det är i omklädningsrummet, på arbetsplatsen eller i hemmet. 

Priset är psykisk ohälsa

Vissa delar av machokulturen är direkt skadliga. Sexism är en av dem. Förnedring en annan. Men machokulturen har ytterligare en obehaglig sida – en sida som berör psykisk ohälsa. Det känns som att det finns en rad oskrivna regler om att du inte får visa känslor, ska fortsätta spela trots att det gör ont och att du håller tyst om det som bekymrar dig. Du får helt enkelt inte visa dig svag, för då är du ingen ”riktig” man. Och att gråta är inte ens att tänka på. 

Jag köper att vi behöver vara tuffa på isen, på planen och i boxningsringen – men bör den inställningen verkligen gälla samtliga delar av våra liv? 

Prata om dina känslor

Det spelar ingen roll om du är lagkompis, tränare, kollega, chef, förälder, kompis eller anhörig – din röst räknas och den gör skillnad. Försök att vara uppmärksam på den kultur som du medvetet eller omedvetet bidrar till. Prata med din omgivning om de känslor som kanske trycks undan i ett försök att leva upp till machokulturens norm. 

Förändring behövs men det tar tid och det finns ingen förändring som sker över en natt. Samtalet om destruktiv machokultur ska starta någonstans och det är hög tid att vi inleder det samtalet – redan i dag.


Av Erik Grönberg

Författare, föreläsare och initiativtagare till #inteensamaldrigglömd