Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

EMU-utanförskapet minskar inflytandet

Carl Bildt.
Foto: Sergei Chuzavkov

Efter 20 år blickar utrikesminister Carl Bildt tillbaks på det svenska EU-inträdet, och ser folkomröstningen om euron som ett misslyckande som kan få allvarliga konsekvenser.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I dag för 20 år sedan undertecknade jag det sannolikt viktigaste internationella avtal som Sverige har ingått - det om Sveriges anslutning till den Europeiska unionen.

Det var högtidligt i den gamla kyrkan på grekiska Korfu. Statsministrarna från Finland, Norge, Österrike och Sverige undertecknade sina länders anslutningsfördrag, och Rysslands president Boris Jeltsin det nya partnerskapsavtalet med EU. Alla regeringschefer från EU:s då tolv medlemsstater var på plats.

Att inleda och avsluta dessa förhandlingar var den första av fyra avgörande uppgifter för regeringen som jag satte upp när jag 1991 tillträdde som statsminister. Få trodde på tidtabellen om medlemskap 1995. Och det blev besvärligare än väntat.

Maastricht-fördraget i december 1991 skapade nya förutsättningar. Vi sökte anslutning till en union med långt högre ambitioner och därför nya kontroverser. Nya medlemmar var inte högst på dagordningen.

De egentliga förhandlingarna inleddes därför först i februari 1993. De fördes dock i snabbt tempo, med Ulf Dinkelspiel och hans team vid förhandlingsbordet, och jag ofta i skytteltrafik till olika huvudstäder för att bereda vägen för nödvändiga kompromisser. Regeringskretsen var engagerad på respektive områden. Anne Wibble höll i pengarna, och Karl Erik Olsson i jordbruket. Samrådet med Socialdemokraterna, där Ingvar Carlsson äntligen gett upp motståndet och ansökt om EU-medlemskap, var viktigt och konstruktivt. Varje måndag reste jag ut i landet för öppna diskussionsmöten om Sverige och Europa.

Med en avgörande femtio timmars förhandling fördes avtalet lyckosamt i hamn i februari 1994. När pennorna raspade mot det högtidliga dokumentet på Korfu låg folkomröstningen ännu framför oss. Den 13 november röstade 52,3 procent för avtalet.

Meningarna i Sverige var djupt delade. Det var ingen hejd på de eländen som skulle drabba Sverige vid en anslutning. Gamla fördomar satt djupt.

Min ambition var att Sverige skulle bli en aktiv medlemsstat med inflytande över Europas utveckling. Ett engagerat deltagande i integrationen skulle självklart gynna vår utveckling.

Till detta kom de vidare frågorna om fred och stabilitet i Europa. Det sovjetiska väldet hade just kollapsat. På Balkan hade nya krig brutit ut. Ett tag kom det cirka 3 000 flyktingar i veckan till Sverige.

Om vi nu blickar tillbaka har mycket gått betydligt bättre än de flesta då trodde.

Vi fick i huvudsak bra decennier av ekonomisk utveckling. Det har flera förklaringar. Men EU-medlemskapets inre marknad och stabilare ramverk för den ekonomiska politiken betydde mycket inte minst i början.

Vi blev ett av de länder som drev på den fortsatta utvidgningen. Alla våra grannländer runt Östersjön, Ryssland undantaget, blev medlemmar. Det var enormt viktigt.

Misslyckandet var folkomröstningen om euron 2003. Jag hade ursprungligen hoppats att Sverige skulle hantera frågan på samma sätt som Finland och söka en tidig anslutning. Det var tyvärr inte möjligt.

Ekonomer strider om huruvida det varit bra eller dåligt att stå utanför under dessa år. Med euron har Europa kunnat undvika sådan förödande valutatumult som också Sverige drabbades av tidigare. Det har varit en fördel även för oss.

Genom beslutet 2003 riskerar vi nog att tappa i inflytande i framtiden. Utmaningar tornar upp sig när det gäller den gemensamma marknad vi är så beroende av.

Det gångna decenniet har varit mindre problematiskt än det kommande kan bli. Jag tror att fler på sikt kommer att se fördelarna med en svensk anslutning.

Även på andra områden ligger ett utvecklat samarbete i vårt intresse. Rysslands agerande mot Ukraina har visat att ett splittrat Europa riskerar att bli ett farligare Europa. De steg som tagits för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste följas av fler.

Det handlar om Europas röst och om våra globala möjligheter. När vi till exempel går mot det kanske avgörande klimatmötet i Paris nästa år måste Europa gemensamt kunna visa vägen vidare.

I debatten är det populärt att klaga på att beslut fattas i Bryssel. Men vi behöver till exempel en digital gemensam marknad som kan förhindra att Europa blir omkört av USA och andra på väg in i nästa teknologigeneration.

Ska vi få den är ett gemensamt regelverk beslutat i Bryssel långt bättre än 28 olika regelverk beslutade av var och en. Det gäller på fler områden.

Mycket känns bekant när jag läser det anförande jag höll för 20 år sedan. Jag slutade med att citera Dag Hammarskjöld som redan 1951 hade skrivit om vikten för Sverige av att "välja Europa". Det gäller fortfarande - i fler och viktigare avseenden.


CARL BILDT