DEBATT. ”Avslöjandet” att en friskolekoncern har formulerat en uppförandepolicy som bland annat reglerar elevernas klädsel har väckt ont blod bland twittrare och tyckare. Halsbrytande jämförelser med hederskultur har gjorts och ett antal skribenter har sett sig föranledda att rycka ut till ”slampighetens försvar”.
Det faktum att den aktuella klädkoden gäller elever av samtliga kön tycks ha undgått de mest upprörda rösterna. Handlar det om att tvinga flickorna att ta ansvar för pojkarnas skenande hormoner? Kanske är det ett uttryck för patriarkala normer och en unken kvinnosyn och det gamla vanliga hora/madonna-komplexet?
Skapar god studiemiljö
Det är inget av ovanstående. Uppmaningen till elever att klä sig prydligt är en del i ett större arbete för att skapa en god studiemiljö på skolan. Många lärare och rektorer famlar efter sätt att hantera elever som beter sig illa, hotar och kränker, missköter studiegången eller vandaliserar klassrum och utrustning. (Låt oss för all del tydliggöra att vi givetvis tar avstånd från att medels linjal mäta kjollängd. Detta är ett övertramp.)
I våras presenterade regeringen en nationell plan för trygghet och studiero. I denna plan understryks vikten av ordningsregler. Ändå blir det ramaskri när sådana regler ”upptäcks” och dessa understryker att eleven inte bara har rättigheter, utan också ett ansvar för att den gemensamma skolmiljön präglas av hänsyn och vänlighet.
Broken windows-teorin
En strategi som visat sig framgångsrik för att skapa trygghet är den så kallade Broken windows-teorin. Utgångspunkten är att synliga tecken på kriminalitet och antisocialt beteende leder till fler brott och mer skadegörelse. Enligt teorin går det att förebygga allvarliga brott genom att slå ner på mindre allvarliga brott och förseelser, som skadegörelse, klotter, fylleri och nedskräpning. Syftet är att skapa en trygg miljö och en känsla av att lagar efterföljs.
På flera skolor fick denna undergivenhet till följd att bråken eskalerade och våldet exploderade.
Teorin (Wilson & Kelling 1982), omsattes i praktiken på nittiotalet i New York. En satsning på fler, och synliga, poliser och bötesföreläggande av mindre förseelser gav effekt och brottsligheten sjönk rejält. Man började arbetet i tunnelbanan, där polis beivrade klotter, plankning o s v vilket gjorde att den tidigare otrygga tunnelbanan upplevdes tryggare – människor som tidigare undvikit att åka tunnelbana började använda den och fler (laglydiga) människor bidrog till att öka tryggheten.
Sverige valde motsatsen: Lågaffektivt bemötande
I svensk skola har man satsat på motsatsen. Lågaffektivt bemötande som strategi för konflikthantering innebär att stök och bråk inte får mötas med bestraffningar eller tillrättavisningar. Tvärtom ska den vuxne tona ner sig då någon eller några elever larmar och stökar. På inget vis ska läraren visa att det är läraren som bestämmer. Det gör hen nämligen inte enligt denna teori. På flera skolor fick denna undergivenhet till följd att bråken eskalerade och våldet exploderade. Allt blev värre och fler blev rädda när busarna fick bestämma. Inte undra på det.
Därför behövs regler och ramar
Att ha en uppsättning regler som inte bara är värdegrunds-fluff gör också något annat. De förklarar vad för slags socialt sammanhang en skola är. Det är att säga: detta är vad vi förväntar oss av dig och detta är vad du kan förvänta dig av oss. Sådan tydlighet sätter ramar och ger trygghet till elever som saknar sådan vägledning hemifrån. Eleven får nycklar att förstå och behärska miljöer och situationer som känns främmande. Den som saknar vana, behöver vägledning av den som vet och har varit med.
Kanske är det här skon klämmer. Läraren och skolan är så renons på status och makt, att vi glömt grundpremissen: eleverna är där för att lära sig. Av läraren.
Av Ann Heberlein
Teologie doktor i etik
Anna-Karin Wyndhamn
Filosofie doktor i pedagogiskt arbete
Fröknar i podden ”Söndagsskolan”
Premium
Premium
Premium