En viss förvirring har utbrutit efter Decemberöverenskommelsens död, men problemet ska inte överdrivas. Det som skapade dramatik förra hösten var att allianspartierna gick fram med ett gemensamt budgetalternativ och att SD beslutade stödja det. Nu går allianspartierna fram med var sitt alternativ. Så länge de röstar på sina egna förslag, och bara på dem, kan Stefan Löfven sitta lugnt.
Men oavsett DÖ:s vara eller icke vara är det politiska läget i Sverige problematiskt. SD:s ställning i svensk politik har ritat om den politiska kartan. SD ensamt vill skära ned flyktinginvandringen med 95 procent. Hur det ska gå till är man förtegen med.
Det finns i princip två grunder för att få asyl i Sverige. Den ena är att den sökande är individuellt förföljd, den andra är att den sökande är skyddsbehövande av andra skäl, till exempel på grund av yttre eller inre konflikt. Det senare skälet är ett nationellt åtagande och det som gäller för till exempel majoriteten av Syrienflyktingarna. Det är numera Migrationsverket och domstolar som prövar asylärenden, inte regeringen.
Om SD ska kunna nå sitt mål måste därför lagen ändras så personer med uppenbara skyddsbehov avvisas såsom skedde när Sverige i slutet av 30- och början av 40-talet avvisade judar på flykt från Nazityskland. Många av oss som växte upp i vetskap om att förintelselägren hade funnits har känt att det misstaget inte får upprepas. Men för SD är den politiken snarare en förebild. Förintelseläger, eller död under fallande granater, är för dem rimligare alternativ än att Sverige ska behöva möta några tuffa utmaningar.
Vi vill ju hjälpa fler i närområdet, försvarar sig SD. Det behövs akut hjälp där, men man kan inte bortse från att flyktingarna inte har någon framtid i närområdet. Därför köar de för att komma därifrån, för att få en ny livschans. Vi kan också vara övertygade om att de som är beredda riskera livet på båtar i Medelhavet eller Egeiska havet inte kommer att låta sig hindras av några gränskontroller.
Så de övriga partierna gör helt rätt när de avvisar SD. Men partiet är likväl en politisk realitet. DÖ var ett försök att minska dess inflytande. Men det finns andra, och mer konstruktiva, lösningar. De kräver dock samarbete över den traditionella blockgränsen.
Stefan Löfven insåg tidigt att det fanns en risk för det läge som nu har uppstått. Han har räckt ut en hand men bara till C och FP, vilket efter deras svaga val inte framstår som särskilt meningsfullt. Jan Björklunds förslag att Löfven ska bilda en ren S-regering för att underlätta samarbete högerut innebär att han i praktiken tycker att S mer bör göra upp med M.
Men om S och M ska samarbeta finns det starka skäl för att det sker i en koalitionsregering med de bägge kontrahenterna. S och M är tillräckligt stora för att kunna ta den politiska risk det innebär att bilda en blocköverskridande regering. En regering med S och M skulle bli en majoritetsregering, vilket vore bra för Sverige i det läge vi befinner oss i. Politiskt har S och M aldrig stått varandra närmare än nu.
När jag framförde denna tanke efter valet avfärdades den av många som orealistiskt, men något annat alternativ till dagens svaga regering framstår knappast som mer realistiskt. Antingen får vi leva med en svag regering så länge SD har sin nuvarande position – under denna mandatperiod och mycket sannolikt under nästa, oavsett om de röd-gröna eller alliansen då blir störst – eller så visar Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra prov på det politiska ledarskap som Sverige nu behöver.
Bengt Westerberg
Partiledare för Folkpartiet 1983-1995
Vice statsminister och socialminister 1991-1994
