Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Du har rätt att få veta om din granne begått brott

Erik Hörstadius.

Det finns goda skäl att diskutera integritetsriskerna med Lexbase. Men steget mellan att problematisera och förbjuda ter sig i dagens Sverige oroväckande kort, skriver journalisten Erik Hörstadius. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Har du rätt att få veta om din granne, dejt eller affärspartner begått brott? Ja, genom webb-tjänsten Lexbase. 

Där kan du söka på namn eller personnummer och se om en person blivit dömd eller friad i domstol de senaste fem åren. Företaget dammsuger nämligen landets domstolar till sin digitaliserade databas.

Lexbase  väckte vid sin tillkomst 2014 stark debatt. Efter avtjänat straff ska  man slippa misstänkliggöranden, menar kritikerna. Och får nu medhåll av mediegrundlagskommittén. Kommittén verkar på regeringens uppdrag och har  kommit fram till att kommersiella register à la Lexbase är alltför  skadliga för den personliga integriteten.

Först  några ord om hur Lexbase kan vara förenligt med PUL (personuppgiftslagen). Denna förbjuder ju redan integritetskränkande personregister. Jo, men i lagen finns  generösa undantag för journalistiska ändamål, dvs "att informera, utöva  kritik och väcka debatt om samhällsfrågor”. Rent tekniskt går det till  så, att man ansöker om utgivningsbevis hos Myndigheten för press, radio och TV. Och så skaffar man sig en ansvarig utgivare.  Vips har man skydd under yttrandefrihetsgrundlagarna! 

Mediegrundlagskommittén vill nu strama åt undantaget. Åtminstone för tjänster riktade till allmänheten. Databaser riktade till vissa professioner ska vara fortsatt lagliga. Där finns liknande uppgifter men betalningsmodellerna är mycket dyrare. Kunderna är av typen mediebolag, advokatbyråer, säkerhetsföretag. Dessa anses så pass omgärdade av etik, till exempel de pressetiska reglerna, att den personliga  integriteten inte allvarligt skadas.

Mindre information för “vanligt fölk”.

Om  Lexbase stryps, kan en betalstark arbetsgivare alltså även i framtiden säkra att en affärspartner eller nyrekryterad är ostraffad. Medan en småföretagare inte längre har råd. En rik kvinna har resurser att undersöka en misstänkt, kanske farlig, dejt. Men inte en fattig. En stor tidning kan göra dyra reportage om hur våra domstolar dömer – men en oberoende bloggare får det svårare.

Informationsfriheten som klassfråga, alltså. Fri tillgång för vissa, mindre information för “vanligt fölk”. Sett i det ljuset, är det demokratiskt tveksamt att stoppa “den lille mannens söktjänst”.   

Risken finns också att tjänsten etablerar sig utomlands, bortom svensk lag. Förslaget blir då ett slag i luften; ja, kanske det rentav försämrar integriteten? Anta att det genom felaktiga uppgifter i databasen finns grund att driva förtalsmål mot Lexbase. Detta blir ju svårare, om det inte finns en  ansvarig utgivare att stämma.

Vidare  skulle en “lex Lexbase” inskränka den offentlighetsprincip vi brukar  tala så vackert om: “Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av  allmänna handlingar.” (Tryckfrihetsförordningen). 

Yttrandefriheten ska skydda även kontroversiella yttranden.

Kraven på minskad yttrandefrihet har duggat tätt på sistone. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) har talat om ”tvingande åtgärder” mot Facebook. Var tredje Skaraborgs-politiker vill förbjuda bildpublicering som kan kränka  religiösa. På bokmässan blev den invandringskritiska tidningen Nya  tider nästan portad, fast den har presstöd och därför är demokratiskt “godkändstämplad”. Exemplen kan mångfaldigas.

Hög tid därför att påminna om två fundamentalsatser:

1) Yttrandefriheten ska skydda även kontroversiella yttranden; annars finns den inte.

2) Vägen till helvetet är ofta stensatt med goda föresatser.

Det finns goda skäl att diskutera integritetsriskerna med Lexbase. Men steget mellan att problematisera och förbjuda ter sig i dagens Sverige oroväckande kort. Särskilt som det handlar om  att tafsa på grundlagar med 251 år på nacken, som av allt att döma  tjänat vår demokrati oerhört väl.

 

Erik Hörstadius

Journalist 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!