Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Du är självgod när du ger pengar till tiggare

Foto: Ulf Ryd / KVP/EXPR
Foto: Per Wissing / PER WISSING GT/EXPRESSEN

Tiggaren slår mynt av en hel del människors dåliga samvete och diffusa skuldkänslor, skriver Ann Heberlein i en replik till Malin Lernfelt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det är uppenbart att min text om transaktionen mellan tiggaren och välgöraren i Fokus har trampat på många ömma tår ("Sanningen är att godheten räddar liv", Expressen 11/12). Min teori är, i korthet, att tiggaren har identifierat ett behov av en tjänst som tiggaren kan utföra – nämligen behovet av känslan att känna sig god. Den som lägger en slant i tiggarens pappmugg belönas av en härlig känsla av godhet. Tiggaren – eller kanske ”entreprenören” – slår alltså mynt av en hel del människors dåliga samvete och diffusa skuldkänslor. Denna analys har väckt ilska och anstöt hos människor som har för vana att köpa sig en smula självgodhet hos sin lokala tiggare. De vill inte gå med på min beskrivning, nej, de är goda människor som gör gott för en utsatt människa. Det handlar om godhet, hävdar de ömtåade, inte om en smutsig transaktion av känslor.


LÄS MER: Finns en lag - behövs inget tiggeriförbud

 

Vad är då godhet? Det är en inte helt okomplicerad fråga. Hur ska man egentligen bedöma det moraliska värdet av en handling? Är det den handlandes avsikt som räknas – eller är det handlingens konsekvenser som avgör om handlingen ska bedömas som god eller ond, rätt eller fel? Och vilka konsekvenser är det som ska bedömas, de direkta eller de indirekta, de omedelbara eller de på lång sikt? Konsekvenser för vem? För mig? Den som handlingen riktas mot? För andra än de direkt inblandade?Hur ska vi bemöta EU-migranterna som tigger på våra gator? Eftersom jag, precis som majoriteten av alla andra som bor i Sverige, möter eller passerar flera tiggande EU-migranter varje dag har jag ägnat en hel del tankemöda åt att finna ett rimligt förhållningssätt till dem och deras pappmuggar. Jag ger aldrig någonsin pengar till en tiggare. Faktum är att jag har kommit till slutsatsen att ett tiggeriförbud är den bästa lösningen på problemet med tiggare.

”Problemet med tiggare”? Man kan ju invända att det är tiggarna som har problem, och inte vi andra, vi som är privilegierade i jämförelse med de fattiga människor, ofta av romskt ursprung, som fryser på våra gator. Tiggandet är naturligtvis värst för de som tigger. Genom att fortsätta ge pengar till tiggare cementerar vi en ovärdig situation. De EU-migranter som tagit sig hit förefaller vara företagsamma individer – något SVT:s serie ”Vi kallas tiggare” också betonade. Därför behandlar jag tiggande EU-migranter som jag behandlar alla andra vuxna, friska och arbetsföra individer – som människor med ansvar för sitt eget liv och sin försörjning, inte som objekt för min iver att göra gott.

 

LÄS MER: Är Löfven beredd att agera mot tiggeriet?

 

Konsekvenserna för tiggarnas barn som lämnats där hemma blir stora – något som regeringens rapport om utsatta EU-medborgare, signerad Martin Valfridsson, visade. Barnen lämnas ofta till äldre släktingar, och deras skolgång blir lidande. Det innebär att utanförskapet ärvs i generation efter generation. Vägen ut ur fattigdom är utbildning. EU-migranterna som sover på svenska skolgårdar och i parker borde vara hemma och se till att deras barn går i skolan. Det beklagliga faktum att de sover på skolgårdar, på lekplatser och på ockuperad mark är ett problem i sig eftersom det skapar stora olägenheter för mängder av människor. De skräpar ner, förstör och lämnar avföring efter sig. Så kan vi inte ha det.

Sammantaget leder alltså handlingen att lägga en slant i tiggarens pappmugg till fler negativa än positiva konsekvenser – för tiggaren, tiggarens barn och för vårt samhälle. Därför är jag tveksam till att benämna detta en god handling. Självgod, möjligtvis, eftersom den enda som får ut något av att den skänkta slanten är hon som ger.

 

Ann Heberlein, Lektor i etik vid Lunds universitet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!