DEBATT. När påsken i år sammanfaller med Ramadans slutspurt och den judiska högtiden Pesach, kommer många av oss kunna njuta av några dagars ledighet. Någon kanske reflekterar sittande i vårsolen över att Sverige på kort tid utvecklats till ett av Europas mest mångreligiösa länder.
Fram till början av 1970-talet tillhörde över 95 procent av svenskarna den dåvarande statskyrkan och andra religioner eller andra kristna kyrkor var relativt osynliga.
I dag blickar vi ut över ett samhälle som bejakar en religiös mångfald, inte bara som en grundläggande rättighet för alla till att fira sin religions helger ensam eller tillsammans med andra, men också i vardagen.
Oavsett kulturbakgrund ser svenskar sig själva som sekulära i högre utsträckning än många andra länders befolkningar. Det gör Sverige till ett ganska ovanligt land. Som professorn och debattören Joel Halldorf framhållit var synen i Sverige länge att religion var något omodernt som närmast evolutionärt skulle försvinna med en ökad utbildningsnivå.
Nu anser nog de flesta att organiserad religion kommer att finnas kvar under överskådlig tid.
Ett framgångsrikt land som håller ihop kräver att vi kan se förbi varandras olikheter, och att alla vi som står bakom grundläggande demokratiska värderingar arbetar tillsammans.
Trossamfund ses också i dag i ökad utsträckning som viktiga aktörer i arbetet med att möta samhällskriser. I ekonomiskt sämre tider när allt fler svenskar får det svårt är det många som söker sig till kyrkor, moskéer och synagogor för stöd.
Församlingarna finns där för individer som av olika anledningar har svårt att få de mest grundläggande behoven tillgodosedda.
För många av flyktingarna från Ukraina har kyrkor varit av väldigt stor betydelse för att de kunnat klara sig i Sverige överhuvudtaget.
Trossamfunden tog också ett mycket stort ansvar under pandemin för att få personer som inte tog till sig myndigheternas budskap att följa restriktioner och vaccinera sig.
Under kriserna rörande brännandet av koranen och under de internationella desinformationskampanjerna om svenska myndigheters omhändertagande av barn har trossamfunden varit viktiga partners för staten.
Djupt förankrad värdegrund
Trossamfunden har i dessa fall tillsammans med myndigheter och kommuner både påverkat oroliga personer och hjälpt till att förklara hur den svenska lagstiftningen ser ut för personer utanför Sverige.
Många av de utmaningar som samhället står inför i dag kan hanteras betydligt mer effektivt om religiösa organisationer finns med i lösningen. Religiösa organisationer har en djupt förankrad värdegrund och historisk erfarenhet av att arbeta med existentiella frågor. Dessutom har religiösa företrädare ofta stort förtroende i delar av befolkningen med bristande tillit till staten, oavsett om personerna är religiösa eller inte.
Samtidigt som trossamfunden är en viktig del av det samhälleliga kittet är det oroande att trossamfund i andra sammanhang ifrågasätts på ett onyanserat vis. Att kritiskt diskutera olika trossamfunds syn på HBTQi-frågor, att ifrågasätta ett trossamfunds relation med icke-demokratiska stater, att kraftfullt ta avstånd från religiösa företrädare som förespråkar våld, liksom att mer generellt förhålla sig kritiskt till religion, är en lika viktig del av en demokrati som religionsfriheten.
Men i en liberal demokrati ska individer kunna vara djupt religiösa utan att de och de organisationer som de tillhör misstänkliggörs för att inte respekterar grundläggande demokratiska värderingar.
Bemöts med misstänksamhet
Särskilt muslimer och muslimska församlingar bemöts regelmässigt med misstänksamhet där de antas motverka demokratiska värderingar, bejaka våld, rasism och vara mot jämställdhet bara för att de är religiösa muslimer. Det är ett förhållningssätt till på muslimsk religiös tro som saknar fog.
En kommande studie som Myndigheten för stöd till trossamfund tagit fram tillsammans med David Thurfjell och Erika Willander på Södertörns högskola visar snarare på att muslimer som grupp beter sig ungefär likadant som majoritetsbefolkningen. De är inte mer religiösa än andra grupper av svenskar, men inte heller mindre religiösa. Men de firar kanske andra helgdagar.
För att vi i Sverige ska kunna bemästra de prövningar som oundvikligt kommer att möta oss framöver krävs att vi inser att Sverige är ett mångreligiöst land och att religionsfriheten behöver respekteras.
Ett framgångsrikt land som håller ihop kräver att vi kan se förbi varandras olikheter, och att alla vi som står bakom grundläggande demokratiska värderingar arbetar tillsammans.
Och det oavsett om vi ägnar helgen åt att vara i naturen, fira en mässa, fasta eller gå till synagogan.
Av Isak Reichel
direktör för Myndigheten för stöd till trossamfund
Premium
Premium
Premium