Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Din hundrädsla är inte mitt ansvar

Beatrice och hennes hund.

Det faktum att du är rädd för min hund ger dig inte rätt att fördöma, hota eller skrika på mig. Mina rädslor och min hund är mitt ansvar, men det är faktiskt inte din hundrädsla, skriver Beatrice Färdigs. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det är inte kul att vara rädd. Eller, det är en underdrift. Att vara rädd kan vara förskräckligt och otroligt begränsande. Jag vet det, jag brottas ständigt med mina egna rädslor så det handlar inte om att jag är okänslig eller osympatisk. Det gör faktiskt inte det. Jag fattar. 

I år är det tio år sedan jag blev grovt misshandlad, så grovt att jag fruktade för mitt liv. Av en överviktig, otroligt hårt sminkad tjej. Det är tio år sedan och jag är fortfarande rädd för tjejer som liknar henne. Förra året utvecklade jag även någon form av orm-fobi av ännu oklar anledning, så pass att jag redan nu gruvar mig för årets varmare månader. Fasar för det. Vart ska jag och min fyrbente vän då promenera? Så jag fattar. Det är inte kul att vara rädd. Skillnaden är bara det att mina rädslor är mitt ansvar, för att kunna leva ett normalt och obegränsat liv behöver jag bearbeta dem. Det har redan resulterat i otaliga timmar terapi och fler kommer det att bli. För det är ingen som kommer plocka bort överviktiga, hårt sminkade tjejer eller ormar från jordens yta. Ingen kommer koppla dem för att se till att de inte skadar eller skrämmer mig. Mina rädslor är mitt ansvar. Och så är även din hundrädsla, eller? 


LÄS MER: Kom ihåg att det är ett rovdjur ni låter era barn gå till 


Som hundägare har man strikt hundägaransvar. Inga rättigheter, bara skyldigheter. Oftast finner vi oss i det, allt som oftast försöker faktiskt de flesta av oss se till att våra hundar är osynliga. Jag vill nästan påstå att vi är lite kuvade. För tänk den dagen du råkar ut för dödssynden, du glömde ta med dig en svart påse på promenaden och din hund sätter sig och hukar. 

Det är nästan en så absurt obehaglig känsla att man ibland funderar på om man bör blocka upp det där olyckliga bajset med sina bara händer.

Svetten börjar tränga fram i pannan, hjärtat slår fortare och blicken blir stirrig medan du läser av omgivningen. Var det någon som såg? För i så fall kan du riskera att någon främmande marscherar fram till dig och skäller ut dig efter noter. Det är nästan en så absurt obehaglig känsla att man ibland funderar på om man bör blocka upp det där olyckliga bajset med sina bara händer och stoppa den i fickan. 


LÄS MER: Hundexperterna i tv sprider felaktigheter


Den första mars trädde koppeltvånget in, vilket innebär att vi hundägare behöver ha hunden under sådan uppsikt i skog och mark att den förhindras störa eller skrämma vilt. 

Jag antar att lagen finns där av en anledning, ändå tänker jag att på vilket sätt är det värre att min hund skrämmer vilt än att vilda djur skrämmer andra vilda djur? Hur många av er som fördömer min lösa hund, på grund av omtanke för de vilda djuren, sänker hastigheten när ni kör på landets vägar i skymning och gryning? Alltså ja, rätt halvdassiga argument (mest för att det känns omöjligt att vinna som hundägare) men ni förstår vad jag menar. 

Det faktum att du är rädd för min hund ger dig inte rätt att fördöma, hota eller skrika på mig.

Det jag försöker säga är att jag inte kan ta ansvar för din hundrädsla. Jag har fullt upp med mina egna rädslor, nojan över att begå bajspåsedödssynden och behöva stoppa hundbajs i fickan (alltså, jag gör ju faktiskt inte det på riktigt) och att på något vänster lyckas ge det fyrbenta liv jag tagit ansvar över en meningsfull tillvaro under koppeltvånget. Samtidigt ska jag gå på tå och le medan jag ständigt ber om ursäkt för hunden som travar bredvid mig. Den dagen olyckan kanske skulle vara framme, att min hund råkar väcka obehag hos någon, så har jag faktiskt inte gjort mig förtjänt av den utskällning som väntar. Det faktum att du är rädd för min hund ger dig inte rätt att fördöma, hota eller skrika på mig. Mina rädslor och min hund är mitt ansvar, men det är faktiskt inte din hundrädsla. Din hundrädsla är ditt ansvar. 


 Beatrice Färdigs  

Lastbilschaufför och etnologistudent