Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det vi kan påverka är morgondagen

Stella Tjajkovski.
Tomas Tjajkovski.
Foto: Sub / AP CAF PAP

När jag som 22-åring satt i gaskammaren den där enda dagen då den inte fungerade hade jag två tankar i huvudet. Den ena var att något liknande aldrig skulle hända igen. Nu, 72 år senare, inser jag att jag hade fel, skriver Stella Tjajkovski.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag växte upp i en stor judisk familj i den tyska fristaden Danzig (dagens Gdansk).

Min barndom tillbringade jag i Auschwitz. Mina föräldrar och nästan hela min släkt mördades där. Min sons pappa överlevde koncentrationslägret Sachsenhausen.

I dag är det Förintelsens minnesdag, alltså årsdagen då Auschwitz fångar befriades 1945. Jag kan skriva tusentals ord om detta. Men det ska jag inte. Eftersom livet börjar varje dag och det enda vi kan påverka är morgondagen.

Judar som försökte skapa sig ett liv utanför Tredje riket mötte en svensk flyktingpolitik som alltmer betraktade judarna som problemet. Ett problem som man tyckte att någon annan borde lösa. Nationalstater innebär att skilja på människor beroende på varifrån de kommer. Att sortera vem som hör hemma var. Vem som förtjänar rättigheter och vem som inte gör det. Men den som tvärsäkert säger sig veta vem som ska få vara med är historielös.


LÄS MER: Många verkar inte se vad som håller på att ske

 

Jag bor i ett gammalt hus i Vasastan. De som bodde här när huset var nytt kunde hyra ut rum till andra stockholmare som ville bosätta sig här, men inte till utlänningar från Uppsala eller Åmål. Det krävdes pass för att få resa mellan städerna eftersom det ansågs viktigt att veta vem som hörde hemma var. Sedan dess har det gått framåt i steg. Människor från hela Sverige fick bosätta sig i Stockholm och söka jobb här. Så småningom fick alla i medborgare i Norden göra det. Och ännu senare medborgare i ett allt större Europa.

Vid varje tid har människor tyckt att det varit viktigt att skilja på vi och de. De har varit oroliga för att folk som pratar eller beter sig annorlunda ska förstöra eller förinta deras kultur. Att arbetsamma ska ta deras jobb eller att latmaskar leva på deras. Att männen ska våldföra sig på deras kvinnor eller deras kvinnor själva ska lockas av deras män.

Och trots all denna oro som har känts i århundradena har vi alla fått det bättre när världen blivit större. Både de som flyttat och de som tagit emot dem har fått det bättre. Sveriges största ökning i tillväxt skedde när passfriheten togs bort på 1800-talet och så kallade lycksökare från det svältdrabbade Småland sökte sig till välfärden som de nya norrländska industrierna lockade med.

När jag som 22-årig flicka satt i gaskammaren den där enda dagen då den inte fungerade minns jag att jag hade två tankar i huvudet. Att jag inte ens var orolig för att inte överleva. Och att något liknande aldrig skulle hända igen eftersom mänskligheten skulle ha lärt sig något.

Nu, 72 år senare, inser jag att jag hade fel.

 

LÄS MER: Bilden av deja vu är svår att vifta bort

 

Många sägs vara oroliga, men inte för att barn och gamla lider i konflikter runtom i världen utanför. De är oroliga för att de riskerar mindre kvalitet i välfärden eller högre skatt. Många sägs vilja slippa möta tiggare när de handlar och föredrar att de lever i misär någon annanstans. Och alla tycker att det är hemskt med desperata människor som drunknar i Medelhavet för att de inte släpps in legalt. Men det är andra länders fel som inte tar emot dem eller deras eget fel som ger sig i väg. Inte vårt. Vi som förra året köpte fler julklappar än någonsin, satte rekord för nybilsförsäljningen och bidrog till att världens största butik nu ligger i Ullared.

Förintelsen var störst och grymmast i mänsklighetens historia. Den var industriell och urskillningslös. Och den är inte jämförbar med någon annan historisk händelse. Men den enskilda människan som lider, hen lider lika mycket som den som lider bland miljoner.

Med våra erfarenheter från Förintelsen finns bara ett förhållningssätt till världen. Det är att varje liv vi räddar kommer rädda världen lite grann. Visst fan kostar det pengar. Och visst tusan innebär det uppoffringar. Men vad är det för konst att hjälpa så länge man inte offrar något?

 

Stella Tjajkovski, 93

Konsertpianist, professor vid Göteborgs Musikhögskola och överlevde Auschwitz

gaskammare.

Texten är skriven tillsammans med sonen Tomas Tjajkovski.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!