”Våra tankar går till familjen” säger skolans förvaltningschef in i tv-kameran. Det är det enda hon eller Lerums kommun har att säga.
Min pojke Måns, 13 år, har just tagit sitt liv. Han har varit utfryst och mobbad i kommunens skolor i sex år. Att tv-kameran är där beror på att jag valt att berätta offentligt om mobbningen och hans självmord.
Några månader senare får jag veta hur hans vardagar var, den verklighet som förvaltningschefen inte ville uttala sig om. Skolverket hade gjort en utredning. De tvingade fram sex års hemliga anteckningar om kränkningar och övergrepp, intervjuer med Måns själv om hans ensamhet. Man beklagade sig också över den jobbiga pappan som mejlade och ringde. Men ingen gång hade skolan själv tyckt att man skulle kontakta oss föräldrar. Det mesta var ju Måns eget fel.
Det här är en fruktansvärd berättelse. Skolverkets utredning finns på Måns minnessida. Men det som är ännu värre, är att i stort sett samma berättelse upprepas kanske 50 gånger varje år i Sverige. Så många unga tappar sin livslust på grund av mobbning i skolan. 50 000 barn går varje dag till skolan med oro och rädsla för att bli utsatta.
LÄS MER: Det är ni som kan rädda skolan, föräldrar
Vi talar mycket om mobbning. Men blir det bättre? Det finns i dag skolor som lyckats riktigt bra med att skapa trygghet. Det finns tusentals lärare som kämpar mot kränkningar och övergrepp. Oftast som ensamma eldsjälar, utan stöd uppifrån. En del av dem får sparken för det.
Det finns föräldrar som noga håller reda på hur deras barn beter sig. Men nej, i stort har inte mycket hänt de senaste decennierna. Friends- och Bris-rapporterna och Skolverkets statistik vittnar om oförändrade tal.
Mobbning är ett komplext problem. Det finns inga enkla lösningar. Många tror att det inte går att stoppa. Men det är en myt, svårare att bekämpa än mobbningen själv. För i grunden finns mobbarnas rädsla att inte duga, att vara en avvikare. Att inte vara tillräckligt ”normal”.
”Barn är så elaka” sägs det. Ett lika dumt påstående som att vuxna skulle vara ”snälla”. Mobbning är inte ondska och kan inte botas med snällmedicin. Arbetsplatsens organisation avgör om den är trygg eller fylld av kränkningar, hot och mobbning. Inte på vilka människor som vistas där. Alla har givetvis ett personligt ansvar för hur man beter sig mot andra, men.
Det är inte barnens ansvar att skapa en trygg skola.
Det är inte lärarnas ansvar att skapa en trygg skola.
Det är inte föräldrarnas ansvar att skapa en trygg skola.
Det är rektorns ansvar att skapa en trygg skola utifrån de resurser ägaren ger.
LÄS MER: Varje dag filmas lärare och elever i smyg
Ytterst är det, säger skollagen och arbetsmiljölagen, skolans ägare som har ansvaret för att skolan är en trygg arbetsplats.
Det är ägaren (kommunen eller friskolan) som är skyldig att ge tillräckliga resurser för att skolan ska följa lagen. Om skolans ägare är kommunen, är det de politiker vi valt, som har det ansvaret. De tror ofta att skolan bara är en del av kommunens verksamhet. Så är det inte. Skollagens krav går före det kommunala självstyret!
Det föräldrar är mest rädda för i dag, näst olyckor, är att deras barn ska bli mobbade i skolan. Det är en befogad oro, för mobbning ger enorma skador på alla, både på de utsatta, på dem som kränker och mobbar, och på alla dem som tvingats bli åskådare till mobbning utan att någon ingriper. Givetvis kostar resurser för en trygg skola också pengar. Men har vi råd att avstå? Vilka resurser behövs för att vi ska få den trygga skolan?
■ Goda kunskaper hos personalen om hur man ska agera vid mobbning.
■ Ett förebyggande arbete som ersätter stök, bråk, oro och mobbning.
■ Ett väsentligt mycket bättre samarbete mellan skolan och vårdnadshavarna.
■ En samsyn och tydligt agerande av all skolpersonal.
■ Ett omedelbart agerande från skola och vårdnadshavare när något hänt.
Min önskan är att inget barn ska utsättas för det som tog Måns liv.
Claes Jenninger
Författare till boken "En skola fri från mobbning", som är byggd på berättelsen om sonen Måns.
