Det här är något helt annat än att ha åsikter

REPLIK.

I en omdiskuterad intervju med tjeckisk tv berättar Katarina Janouch att hon håller på att lära sig skjuta. Hon har gått med i en vapenklubb, och hon räknar med att efter ett år kunna skaffa sig ett eget vapen. Enligt svensk lag finns endast tre ändamål som ger privatpersoner tillstånd att ha ett vapen. De är enligt vapenlagen (1996:67) jakt, målskytte och vapensamling.

Men Janouch är inte intresserad av att jaga, idrotta eller samla vapen. Hon talar om att skjuta på människor. Hon säger ”Jag känner mig inte säker. Allt fler svenskar lär sig att skjuta”.

Vi talar alltså om en person som på allvar förbereder sig för att använda ett vapen mot andra människor. Som helt emot vad lagen säger anser att det är hennes rätt, enbart på grund av hur hon "känner sig."

LÄS MER: Åsiktskorridorens övervakare ger inte fri lejd

Flera etablerade statsvetare och journalister finner inget anmärkningsvärt i detta, tvärtom. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren kallar de som haft invändningar mot Janouchs åsikter för "en flock grinollar". Han menar att hon "utmanar" och "har uttryckt starka åsikter om flyktingfrågan" och därför borde försvaras. (Expressen 16/1) Han har själv blivit avrådd att skriva en bok om miljörörelsen för 27 år sedan, så han förstår hur det känns. I likhet med Lotta Gröning, som anser att Janouch har "valt att ta steget och bestämt sig för att våga säga vad (hon) tycker." (SVT Opinion 18/1) Detta är modigt menar Gröning, då hon själv mött motstånd på 90-talet vad gäller frågan om inlandsbanan.

Menar de allvar? Är de så självfixerade att de inte kan lyfta blicken från sina egna gamla vendettor?

Det här är något helt annat än att ha åsikter. Det står varje människa fritt att tycka vad som helst om regeringens flyktingpolitik, polisens arbete, segregering och annat. Man behöver inte vara rasist för att delta i debatten, precis som man har all rätt att kalla någon för rasist - det är yttrandefrihet.  Men att förbereda sig för att skjuta och att hylla fascistiska gatugäng som går ut för att misshandla ungdomar, vilket Janouch gjort tidigare, är inte yttrandefrihet. Det är att uppmana till pogromer. 

Som statsvetare borde Ljunggren känna till pogromernas och lynchmobbarnas historia. Alla ingredienser till upptakten finns i intervjun med Janouch: det exalterade och domedagsliknande tonläget, utpekandet av en viss grupp - i detta fall afghanska ungdomar - påståenden om att laglöshet skulle råda: "kriminella straffas inte alls", våldtäktens centrala roll samt drömmen om en stark ledare med hårda händer.

Historiker med pogromer och lynchmobbar som specialitet, som Hans Rogger och John Klier, pekar också på intellektuellas roll som utlösare: då uppburna personer säger att det är dags att ta till vapen, finns ofta någon som går ut och gör just det. 

Finns den typen av person bland de "allt fler svenskar" som enligt Janouch nu sökt medlemskap i skytteklubbar? Är det inte dags för en ordentlig översyn av motiv och lämplighet hos de som går med? Vi vet att både Breivik och Mangs fått sina vapenlicenser den vägen, och de hade heller ingen avsikt att jaga eller idrotta. Men den kopplingen gör inte Ljunggren - viktigare är att få upprättelse för att någon förolämpat honom för 27 år sedan.

Så ser banaliseringen av den fascistiska lynchmobben ut, när den tar vägen genom narcissism.

Kajsa Ekis Ekman

Journalist och författare