Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför kandiderar jag till partiledarposten

Birgitta Ohlsson (L). Foto: /IBL / /IBL
Foto: JONAS EKSTROMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

När liberala partier skördar framgångar i omvärlden har inte Liberalerna i Sverige blommat ut på det sätt som många hoppats. Vi har inte råd att vänta längre, skriver Birgitta Ohlsson (L). 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Emmanuel Macron konstaterade en gång att en önskan om att vara populär inte styr hans inre kompass. Det är i stället värderingar som är vägledande för Macron. Som bekant är det också något som går hem hos väljarna. För knappt ett år sedan var Macron i princip okänd, i dag är han Frankrikes president. Genom att stå upp för frihet, mänskliga rättigheter och solidaritet med omvärlden, i en tid när helt andra vindar blåser, besegrade han den nationalistiska Marine Le Pen i det franska valet. Macrons framgångar visar att det är för tidigt att ge upp hoppet om liberalismen, det är snarare liberala partier som måste förändras och förnyas för att nå nya väljargrupper.

Samtidigt som värderingsstyrda liberala partier skördar stora framgångar i vår omvärld har inte Liberalerna i Sverige blommat ut på det sätt som många av oss hoppats. Att vi står still i opinionen i en tid när demokratin hotas av extrema krafter, i ett Sverige där 300 medborgare anslutit sig till mördarsekten IS och nazister regelbundet marscherar på gatorna, är särskilt skrämmande.     

 

LÄS MER: Det är dags för Birgitta Ohlsson

 

Jag oroar mig för hur friheten att yttra sig har blivit friheten att välja sina egna fakta. Det förändrade medielandskapet gör det möjligt att sprida lögner i snabb takt, och att peka ut syndabockar. Det är i dag många som blandar ihop den liberala demokratin med majoritetens tyranni. I Ungern, USA och Filippinerna dras rättigheter in. När världssamfundet protesterar hänvisar regeringarna till folkviljan. 

På hemmaplan har Sverigedemokraterna, precis som franska Marine Le Pen och Donald Trump i USA, alltid varit tydliga med att de längtar efter ett samhälle som påminner om det ungerska. Ett illiberalt samhälle, där mänskliga rättigheter inte är garanterade medborgarna, utan där majoriteten obehindrat får bestämma också över minoriteters öden.

I en av J. K. Rowlings böcker säger professor Dumbledore att ”Svåra och mörka tider ligger framför oss, Harry. Snart måste vi alla välja mellan vad som är det rätta och vad som är det lätta”. Detta är liberalismens utmaning. Att vid varje tillfälle försöka göra det liberalt rätta och inte det retoriskt lätta. Att ha förmågan att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt i svåra tider. Att kraftfullt bekämpa våldsbejakande extremism utan att någonsin skuldbelägga enskilda grupper. Att vara optimistiska, även när opinionen inte är det. Allvarlig, men inte alarmistisk.

 

För samtidigt som världspolitiken på många håll framstår som dystopisk, måste den som får välja en historisk period att leva i, utan att få veta vilket kön, klass eller del av världen den föds i, välja nutiden. I ett av sina sista tal parafraserade Barack Obama på detta sätt den liberale filosofen John Rawls. Det är svårt att tro när vi ser nyheterna, men världen har aldrig varit en så bra plats som den är i dag. Och mycket tyder på att den kommer att bli bättre. Men inte utan att vi står upp för grundläggande liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt politiskt mittfält, som kan ta vara på och fortsätta den goda utveckling som världen slog in på under det sena 1900-talet. Liberalerna måste som Emmanuel Macron och Kanadas liberala premiärminister Justin Trudeau, lugna, lyssna, leda och vara en liberal motkraft till de nationalistiska partierna på frammarsch.

Vårt parti har en stolt politisk historia. Men det går inte att leva på gamla meriter. Vi måste ständigt visa att vi är relevanta för vår samtid. Det är alldeles för lågt ställda ambitioner att nöja sig med 5-6 procent i opinionsmätningarna. 

Det senaste valets resultat, 5,4 procent, är det näst sämsta någonsin. Det allt svagare stödet borde vara en väckarklocka för hela vårt parti. Vi har inte råd att vänta längre på förändring och förnyelse. Det är dags att skriva ett nytt kapitel i vår historia!

 

Birgitta Ohlsson (L)

Riksdagsledamot