Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det går att vara SD:are – och hjälpa främlingar

Jan Sjunnesson.

Foto: Roger Sahlström

Jan Sjunnesson.

Foto: Alexander Donka

Hur mycket Sverigedemokrat är man om man upplåter sitt hem åt asylsökande?

Jag vet, efter att ha haft två afghaner boende hos mig i ett halvår, skriver Jan Sjunnesson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Svaret är att det går alldeles utmärkt att vilja stoppa massinvandringen och samtidigt vara vänlig mot främlingar.

Allt började i våras när min privatekonomi rasade efter att jag sagt upp mig i protest från den SD-ägda webbtidningen Samtiden, där jag varit ansvarig utgivare och redaktör. På Blocket annonserade jag efter inneboende och fick snabbt några unga män som kom hem till mig i Bromma för att inspektera mitt sovrum som jag hyrde ut. Själv skulle jag sova i vardagsrummet i en bäddsoffa.

En afghan som verkade trevlig slog till och vips hade jag lite mer till hyran än den lägsta a-kassenivån, 10 500 kronor i månaden. Vi talades vid ibland i köket men han höll sig mest för sig själv och skötte sitt arbete som han använde för att få uppehållstillstånd när asylskäl och pass trasslat. Jag som hade bott i Indien, rest runt i Pakistan, var medlem i Svenska Afghanistankommittén och läst Jan Myrdal och Tomas Löfströms reseskildringar från Afghanistan, var mer pratsam än han var. Tidigare har jag haft inneboende från Europa och Afrika som pratat mer.

 

Efter några månader förändrades mitt hushåll. Fotografen och skribenten Roger Salle Sahlström som slutat på islam- och invandringskritiska webbtidningen Dispatch International i Malmö behövde någonstans att bo, helst gratis. Det fick bli madrass på köksgolvet. Men inte nog med det.

Efter ytterligare några månader frågade min första inneboende om han fick ta in sin bror i sovrummet mot en tusenlapp till. Kör i vind sa jag och så blev vi plötsligt fyra herrar som delade kök och badrum i ett par månader till.

Bröderna skötte sig exemplariskt. De inhandlade självmant toarengöringsmedel, kökssvampar och skurade hela badrummet från golv till tak. Själva kände sig jag och Salle som två svenska lortgrisar. Jag visste från min tid i New Delhi att sydasiater kan vara mycket renliga så det kom inte som en överraskning att de förutom att tvätta toaletten ordentligt även hade med sig sina egna bestick och porslin. De kokade långkok i tryckkokare medan vi svenskar körde mikromat.

Sahlström och jag fortsatte med att skriva i alternativmedier, han i Nya Tider och jag på Avpixlat. Vi for till Bergslagen för att ta reda på en historia om romska tiggare som ockuperade en stuga, något SVT:s Uppdrag Granskning sen gjorde ett uppmärksammat inslag om. Vi pratade hela tiden islam, invandring och de politiskt korrekta medierna utan att en gång reflektera över att vi faktiskt hade två utlänningar som vi inte visste mycket om tätt inpå. De skötte sig själva och vi oss utan några problem. Inget tjafs om halalmat eller diskussioner om svensk asylpolitik.

 

Var jag särskilt god – eller bara normalt vänlig – mot inneboende som råka vara utländska? Det spelar ingen roll, men jag tror som professor Göran Svensson skrev i Nyheter24 nyligen – nämligen att de som talar högst om öppna hjärtan först borde öppna sina hem för främlingarna.

Jag tillhör dem som vill öppna mitt hjärta och min bostad för dem jag själv väljer att ta hit. Tidigare tog jag in min indiska hustru som anhöriginvandrare så det går alldeles utmärkt att vara Sverigedemokrat och positivt inställd till utlänningar samtidigt som man är emot massinvandringen. De som anser oss SD:are vara främlingsfientliga får förklara vad de menar. Helst genom att föregå med gott exempel och öppna sitt hem. Berika er, ni som ogillar oss Sverigevänner.

 

Jan Sjunnesson

Fri skribent, tidigare ansvarig utgivare för Samtiden

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!