Det finns många dyra luckor i äldrevården

VEM SKA TA HAND OM MAMMA? Rapporten från Arena Idé visar på oroande tendenser inom äldreomsorgen.

Arbetarklassen har börjat ta hand om sina äldre anhöriga själva medan högre tjänstemän köper tjänster, skriver Dan Andersson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I dag räknar vi med att det offentliga tar hand om våra barn när vi jobbar och våra föräldrar när de blir så gamla att de inte kan ta hand om sig själva. Sedan välfärdsstatens framväxt har det varit så, men det håller på att förändras.

Vi har i dag en förskola som relativt sett fortfarande håller världsklass. Vi kan räkna med att det finns bra pedagogisk och kärleksfull verksamhet för våra barn. Men vem tar hand om lilla mamma när hon inte längre själv kan?

I dag lanserar Arena Idé en rapport som går igenom hur det står till med äldreomsorgen i dag. Här visas bristen på resurser, oroväckande tendenser och några myter som florerar i debatten om äldreomsorgen punkteras.

I dag är kommunernas verksamhet underdimensionerad, i jämförelse med 1993 finns år 2012 ett gap mellan resurser (antalet platser) och behov (antal äldre) inom äldreomsorgen på kring 33 procent. Det högre talet bygger på en utveckling med svag hälsa för äldre kvinnor. Det finns också ett missnöje med kommunernas tjänster. Tilltron till äldreomsorgen är låg i förhållande till annan kommunal verksamhet.

När det offentliga rämnar går vi in som privatpersoner och täcker upp för bristerna. Om din mamma är så dålig att hon inte kan klara sig, men ändå inte får tillräckligt med hjälp av hemtjänsten, väljer många människor att göra jobbet själva.

Men det leder till att färre människor arbetar. Mellan 70 000 och 120 000 personer har gått ned i tid för att vårda anhöriga. 30 000 har helt lämnat arbetsmarknaden. Till allra största del handlar detta om kvinnor i åldersgruppen 55-64. Nu är sysselsättningsnivån nere på samma nivå som för 25 år sedan.

Detta är en oroväckande utveckling. På sikt kan det leda till ett resursslöseri som kostar mer än vad det smakar.

Det finns också en annan ojämlikhet i detta: vi kan se att arbetarklassen har börjat ta hand om sina äldre anhöriga själva medan högre tjänstemän köper tjänster.

Kommunerna fördelar inte längre resurser efter äldres behov. Många kommuner går i praktiken över till en kontomodell, fast det kallas förenklad biståndsbedömning. De äldre förfogar tillsammans med ett företag över en budget, ett konto. De som har råd kan tillsammans med hemtjänstföretaget öka på kontot genom Rutavdrag.

Avdraget motsvarar 5-7 procent av det totala antalet hemtjänsttimmar och ökar i rask takt.

De som inte får tillgång till särskilt boende får inte många timmar i hemtjänst som ersättning. En försiktigt hållen kalkyl för perioden 2000-2012 visar att omvandlingen från särskilt boende till hemtjänst har minskat antalet timmar per person 80+ med 5-18 procent.

Det verkar självklart att om en äldre person beviljas hemtjänsttimmar av kommunen, kommer det också att utföras. Men en betydande del av beviljad tid i hemtjänsten realiseras inte.

Den frågan vi behöver ställa oss är om vill fortsätta i den här riktningen eller om det är dags för en ny politik för hela äldreomsorgen.


DAN ANDERSSON,

Rapportförfattare på Arena Idé och tidigare chefsekonom på LO.