Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det fanns ingen våg av förnedringsrån

Christoffer Carlsson är författare och forskare i kriminologi vid Stockholms universitet.
Foto: Emelie Asplund

När någonting ges väldigt stort utrymme i medierna och suger åt sig debattsyret, kommer det att påverka ens upplevelser.

Rån med förnedringsinslag förekommer – men den omtalade vågen av dessa brott fanns inte, skriver kriminologen Christoffer Carlsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Pandemin drar över världen, det mörknar vid lunch och snart är det jul. Barn ska hämtas och matinköp planeras, hur ska man fira i år, egentligen, ska mamma behöva sitta själv? Och vinterhjulen har inte hunnit läggas på heller. Satan.

Man är … Vi kan säga: lite sliten.

Dessutom kommer jag med ett besked som ställer till det ännu mer: Den svenska våg av förnedringsrån som alla pratade om före pandemin, fanns inte.

Hölls det inte en debatt i riksdagen om rånen? Jo. Det hölls en debatt.

Om något som inte fanns.

Inte konstigt att man är trött.

Förnedringsrån förekommer

Att bli rånad är en hemsk upplevelse och kan orsaka stora men för offret. Att det sker med inslag av förnedring måste vara än vidrigare, jag kan inte ens föreställa mig. Jag känner oerhört med offren som tvingats genomlida något så förjävligt och ställer mig på deras sida. Rån med förnedringsinslag förekommer. Till följd av sociala medier får de nu ofta stor uppmärksamhet. Det är inte om offren denna text handlar. 

Inte heller handlar den direkt om oron och otryggheten som barn och unga upplever, och som 18/12 behandlas av två SVT-medarbetare på Expressens debattsida. De skildrar barns berättelser om rädslan att utsättas för rån och det är hemsk läsning. Illa berörd får den mig att, så här mot årets slut, fundera ett slag: Men hur var det egentligen med rånen? 

Skrev inte journalisten Åsa Erlandsson något bra i slutet av sommaren?

Det gjorde hon. Jag ska återkomma till hennes artikel. Den är en viktig pusselbit.

Polisanmälda rån har ökat

Såhär var det. Polisanmälda rån mot unga under 18 år steg från 1 896 stycken år 2018 till nästan 2 500 stycken 2019, en ökning med 30 procent. En ökande andel av dessa unga blev inte bara rånade utan också utsatta för förnedrande företeelser. Det hölls till och med en särskild riksdagsdebatt om den kraftiga ökningen och så kom de kriminalpolitiska förslagen.

Sedan: pandemi.

Rånen blev föremål för en särskild riksdagsdebatt.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG/IBL

Men frågan om rånen lever, inte bara i ungas rädslor. Så sent som i december meddelade även Brottsförebyggande rådet att de gör en särskild kartläggning av brotten. 

För att få en bild av den faktiska utvecklingen är anmälningar nästan aldrig en god indikator eftersom de är känsliga för mycket annat än beteendeförändringar i befolkningen. Problemet är att andra indikatorer tar tid att få fram. Alltså måste vi vänta. Det hinner folk inte alltid och när det väl blir dags så har de annat för sig än att titta i tunga rapporter. Det är på ett vis förståeligt.

Intressanta undersökningar

SVT-debattörerna talar om barn. Vi saknar god statistik om de allra minsta barnen, men utvecklingen bland dem bör vara mycket lik den för femtonåringar och yngre i stort. Två väldigt intressanta undersökningar i sammanhanget är Skolundersökningen om Brott (SUB), som kommer vartannat år, och den årliga Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). 

I SUB tillfrågas ett representativt urval av Sveriges femtonåringar om utsatthet för brott.  

Med SUB slipper vi många av de bekymmer vi ställs inför med kriminalstatistiken, men den är inte felfri och vill man veta mer är Brås egen rapport finfin läsning. Däremot fångar den ganska väl utsatthet för brott bland den stora majoriteten ungdomar i Sverige, inklusive de som rånen framför allt riktas mot.

NTU är kanske mer bekant för läsaren, då medier ofta lyfter fram vad de bedömer som nyhetsvärda resultat ur den. Liksom SUB är NTU en enkätundersökning men med fokus på trygghet, oro för brott och utsatthet. Den bygger på ett representativt urval av befolkningen i åldern 16 till 84 år. Inte heller NTU är felfri och på senare tid har det stora bortfallet gett åtminstone mig lite huvudbry, men för ändamålet är den fullt duglig.

Oron har ökat mer än faktisk utsatthet

I SUB och NTU finns fina indikatorer på rånutvecklingen bland unga. När jag i slutet av året sitter på min kammare och läser buntarna förväntar jag mig se en kraftig ökning av andelen som uppger utsatthet under 2019, jämfört med tidigare år.

I NTU är ökningen störst. Om nu störst är rätt ord.

Oron för att utsättas har mycket riktigt ökat markant. Men när det gäller faktisk utsatthet ser det annorlunda ut. År 2018 uppgav 4,1 procent av männen i åldern 16 till 24 att de utsatts för rån. För 2019 var siffran 5,5 procent. Ökningen är bara 1,4 procentenheter.

Jag vänder mig till SUB. Också där har oron ökat. Men den faktiska utsattheten har rört sig blygsamma 1,0; från 3,1 procent till 4,1.

Det tyder på en förändring i anmälningsbenägenhet och uppmärksamhet, inte i faktisk utsatthet.

Denna lilla förändring kan härledas till uppmärksamheten som rådde kring rånen vid årets början. När någonting ges väldigt stort utrymme i medierna och suger åt sig debattsyret, kommer det att påverka ens upplevelser, om man skulle råka ut för det som debatteras. Kanske kommer man till och med polisanmäla saken. Vi behöver inte gissa på den punkten: andelen unga som utsatts för rån och uppger att de polisanmält händelsen har stigit med elva procentenheter i SUB; från 19 i förra mätningen, till hela 30 procent år 2019. Det är en avsevärd ökning. Det tyder på en förändring i anmälningsbenägenhet och uppmärksamhet, inte i faktisk utsatthet.

Ingen faktisk våg av förnedringsrån

Undersökningarna är fina instrument, men inte immuna mot det samhällsklimat de genomförs i. Vi kan nästan säga: i ett sådant klimat vore det märkligt om vi inte såg en ökning på någon procent i SUB och NTU, alldeles oavsett den faktiska utvecklingen. Och det vore snarast konstigt om vi inte såg en ökad oro, rädsla och otrygghet bland de unga.

Men andelen unga som faktiskt utsätts ligger sannolikt ganska stilla. 

Det är ju något bra.

Hur är det med förnedringsrånen då? Det kan ju vara så att rånen ligger relativt stilla i nivå, men att råheten i de som sker har ökat kraftigt.

Tveksamt, om man ska tro Åsa Erlandssons artikel från tidigare i år, som först nu träder in på scenen men gör så med bravur. Erlandsson har hört sig för bland landets polisregioner och utifrån deras perspektiv är tecknen tydliga. När det sker förnedringsrån rör det sig om enstaka gärningspersoner och när dessa sätts i finkan så upphör de.

Alltså: ingen faktisk våg av förnedringsrån.

Också det är något bra.

En konsekvens av debatten

Jag förstår att man har annat att tänka på. Jag gör verkligen det.

Men den kraftiga våg av rån mot unga som debatterades i början av året, och den kraftiga ökningen av förnedringsinslag, som var ett så stort problem och fick så mycket uppmärksamhet att den resulterade i en riksdagsdebatt och nu i en särskild Brå-kartläggning?

Den vågen fanns alltså inte. Det som fanns var debatten, och den fick verkliga konsekvenser. Det är barnens berättelser ett tydligt bevis på.


Av Christoffer Carlsson

Författare och forskare i kriminologi vid Stockholms universitet