Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det enda som driver mig är den ständiga rädslan

Hanna Larsson, 19, är student. Numera sjukskriven. Foto: PRIVAT
Jag vet hur det är att sitta på golvet i skolan i väntan på ambulansen och skämta bort det som "min knäppa kropp kan ju inte bete sig normalt", skriver Hanna Larsson. Foto: COLOURBOX

Jag vet hur det är att ignorera varje varningssignal kroppen skickar ut. Hjärtklappningar så häftiga och långvariga att ambulans tillslut fick tillkallas, skriver sjukskrivna Hanna Larsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag vet hur det är att göra bara lite till. Bara en dag, några timmar, en kurs, födelsedagsfest, högtid, resa, utekväll, middag och tidig morgon till. Jag vet hur det är att säga att jag trivs med att ha varje minut av dygnet schemalagd och jag vet hur det är att tvinga sig att själv tro på det för att klara av att fortsätta.

Jag vet hur det är att ignorera varje varningssignal kroppen skickar ut. Hjärtklappningar så häftiga och långvariga att ambulans tillslut fick tillkallas. Hur det i perioder varit fysiskt omöjligt att gå snabbare än en nittioåring med rullator eftersom musklerna inte längre tyckts fungera och hjärtat skenat vid varje hastig rörelse. Då när hjärnan är så tömd på energi att jag börjar dissociera och får en kraftigt försämrad syn. Jag vet hur det är att sitta på golvet i skolan i väntan på ambulansen och skämta bort det som "min knäppa kropp kan ju inte bete sig normalt". Varje gång folk i min närhet förde frågan om min livsstil på tal så sa jag bara att jag mådde bra av att ha det så men att jag snart skulle vila. Jag behövde bara göra lite, lite till.

Till slut gick det inte längre 

Jag vet hur det är att en dag inte längre klara av det och med buller och brak krascha in i den berömda väggen. Då när det inte längre går att investera en halvtimmes vila för att sedan kunna fortsätta prestera på topp inom varenda kategori livet har att erbjuda. Då när det inte längre går att tvinga kroppen att göra något annat än att ligga i sängen.

Varför fortsatte jag fastän mitt hjärta slog tre gånger så många slag som det borde? Är jag helt dum i huvudet som år efter år pressade mig till max trots att det var uppenbart att kroppen inte skulle orka hela vägen?

Svaret är obekvämt, vilket också är anledningen till att jag skriver om det. För jag vet att jag, sorgligt nog, inte är ensam (något som uppmärksammats mycket på sistone). Tvärtom, det finns hundratusentals andra bara i Sverige som också vet hur det är att drivas av rädsla. Den ständiga skräcken inför att inte vara tillräcklig, inte bra nog, inte värd att älskas.

Jag vet hur det är att som kvinna under hela mitt liv fostras till att mitt värde ligger i mina prestationer och i mitt utseende. Det spelar ingen roll att mina föräldrar alltid försökt intala mig att jag är värdefull precis som jag är när samhället konstant matat mig med det motsatta. Du är värdelös om du är ful och tjock. Du är värdelös om du har dåliga betyg. Du är värdelös om du inte engagerar dig i ideella föreningar, presterar bäst på jobbet, producerar mest, är glad och rolig och dessutom lever ett intressant liv som ska återspeglas bakom fräscha filter på sociala medier.

Det var aldrig ett medvetet val

Det var aldrig ett medvetet val att leva ett liv där jag oundvikligen skulle krascha tillslut. Jag är inte självisk och girig, bara så fruktansvärt rädd för att inte räcka till. Att inte vara den idealkvinna som samhället förväntar sig och därmed inte vara värd att älskas.

Jag skriver inte det här som en snyfthistoria för att folk ska tycka synd om mig eller andra i min situation. Jag skriver det här för att många fortfarande anser att utmattningssyndrom är ett livsval. Det är det inte, det är produkten av de strukturer som resulterar i ett samhälle där vi ständigt måste prestera för att vara tillräckliga. Vill vi bryta den utvecklingen måste vi kollektivt som ett samhälle visa för våra barn att det är okej att inte vara bäst, snyggast och duktigast. 

Det är okej att bara vara du.

 

Av Hanna Larsson

Sjukskriven student