Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det börjar med statyerna – vad blir nästa måltavla?

Gustav II Adolf står staty i centrala Stockholm. Det borde han få fortsätta med, menar Henrik Petersson.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Henrik Petersson är museipedagog.

Varje tid har sina spörsmål, sin egenart, sina kamper. Gamla monument kommer därför aldrig att stryka dina preferenser medhårs. 

Vi bör akta oss för att riva och göra om historien för att illustrera vår samtida känslighet, skriver museipedagogen Henrik Petersson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

REPLIK. Det är en skrämmande vind som blåser i debatten just nu. Jag läser med stigande förskräckelse Annika Lillemets och Valter Mutts förslag om att börja gallra i vårt gemensamma kulturarv. Ska stadens statyer enbart vara folkbildande? Ska vi flytta undan symboler för det som har varit dåligt? Har de inte läst Orwell?

En gång i tiden skrev jag en dålig C-uppsats om Riksdagsjubileet 1935, när kung och riksdag med Per Albin i spetsen, tog tåget till Arboga för att för avtäcka Carl Eldhs Engelbrekts-staty. Det bästa med hela uppsatsprojektet var att jag läste Magnus Rodells bok ”Att gjuta en nation, statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt”. Den handlar om den nationalistiska andan, ceremonielet, de borgliga ritualerna och folkmassorna som samlades vid de olika statyinvigningar som var vanliga över hela Europa då.  

Känn historien utan att hålla med  

Det var högstämda tillställningar. Så här i efterhand framstår de rentav som lite löjliga. Fulla av pompöst allvar, pretentiösa tal och parader. 1800-talet var ju (bland annat) en tid av ordensband, punsch, enorma mustascher och nationalism.

Varför skulle det stanna vid nedhackade statyer den här gången? Det har det aldrig gjort förr.

Men det var då det. Nu då? Kanske är Stockholms kungastatyer bortglömda av de allra flesta? Jag vet inte. De är inte bortglömda av mig. Jag till och med söker upp dem när jag har vägarna förbi. Man kan fortfarande, om man anstränger sig, känna 1800-talets brinnande önskan att skapa en nation med en (föreställd) ärorik historia bara genom vistas i statyernas närhet. Jag kan känna det, utan att hålla med, om ni förstår vad jag menar. Jag har ett huvud nämligen, och finner det möjligt att hålla flera saker i det samtidigt.  

Ska kinesiska muren också rivas?

Stockholm sträcker sig bakåt i tiden: 1700-tal, 1600-tal, 1500-tal… Allt finns kvar i vartannat, i lager på lager. Det är lätt om man vill, att vandra i det förflutna. Att stå inför gamla ting, som många andra före en själv, och känna sin egen sköra livslåga fladdra är avgörande för nästan alla som någon gång drabbats av ett intresse för det förflutna. Ett förflutet som förresten påfallande ofta är monumentalt. Monument i sten och brons resta av makthavare som så här i efterhand, inte alltid framstår som helt nöjaktigt upplysta när det gäller mångfald och social rättvisa. 

Vi har pyramiderna, kyrkorna, broarna, tornen, triumfbågarna, viadukterna, Colosseum, kinesiska muren och ja, statyerna. Är deras ursprungsintention anledning nog för oss att börja riva, så är det nog bäst att dra i gång, vi har ett digert arbete framför oss.

Var inte besviken på historien

Men det är förstås anakronistiskt trams. Riskerar de som reste monumenten att smitta av sin tidsanda på oss? Skulle inte tro det. Varje tid har sina spörsmål, sin egenart, sina kamper, sin ”vind”. Gamla monument kommer därför aldrig att stryka dina samtida preferenser medhårs. Skulle vi plötsligt vara för känsliga för det arvet? Vad säger det om oss i så fall?

Nej, att vara arg och besviken på historien duger inte. Vi bör akta oss för att riva och göra om vår historia för att illustrera vår samtida sensibilitet. Den förändras nämligen hela tiden. Har vi ens rätt att välta ner saker som har stått i flera hundra år? Istället bör vi se bakåt för att försöka förstå oss själva och vår samtid för att inte riskera att göra om gamla misstag. Då får man ta det onda med det goda. 

Slutligen, varför skulle det stanna vid nedhackade statyer den här gången? Det har det aldrig gjort förr.

 

Av Henrik Petersson

Museipedagog