DEBATT. Politisk konsensus förefaller vara att maten ”blivit” dyr för att butikerna beslutat sig för att ta ut överpriser från sina kunder. Det är en bekväm linje då man slipper vara självkritisk och kan styra allmänhetens irritation bort från det politiska ansvaret.
Icke desto mindre är det vi i riksdagen, som under decennier bidragit med att driva upp priserna, som borde hållas mer ansvariga och pressas att lösa problemet.
Inledningsvis tål det att understrykas: Vår avsikt är inte att påskina att det saknas problem inom livsmedelshandeln. Att vi i praktiken har ett oligopol är troligen inte optimalt för att skapa effektiva verksamheter och dessutom gör det producenterna mer beroende av enskilda aktörer.
Men, det är inte enbart svaret på varför livsmedel – i synnerhet svenska – är dyra. Om man höjer blicken lite så ser man ganska snabbt att politikens marginaler är mångdubbelt större i jämförelse med de bönder, övriga livsmedelsproducenter, handlare och anställda som faktiskt gör arbetet.
Det är inte bönderna, livsmedelsföretagen eller åkerierna som beslutat om att ta betalt i varenda del av matvarukedjan.
Varför pekar då politiker finger på handlarna och deras ”jättevinster” och försöker få allmänheten att tro att det är här den stora prispressen kan göras? Förmodligen för att det är mest bekvämt så och då slipper man ta tag i det stora problemet – statens stora beskattning av hela matkedjan.
När det gäller handlarna, så har många i allt väsentligt ganska tunna marginaler, men eftersom butikerna fyller en extremt viktig roll för samhället så ger även väldigt små vinstmarginaler stora siffror i absoluta tal, i synnerhet när den underliggande kostnadsmassan växer.
Det är alltså inte oskäligt att butikerna tar ut vinst på den service man erbjuder kunden. För oss i Centerpartiet är det därför förvånande att en borgerlig finansminister enbart har valt att fokusera på livsmedelsbutikers prissättningar i stället för de stora strukturella problem som finns i livsmedelskedjan: De skatter och avgifter som staten tar ut och det administrativa krångel som staten har bestämt ska ligga på alla aktörer.
12 procent matmoms
För samtidigt som handlarna tjänar enstaka procent på sin försäljning så tar staten ut 12 procent matmoms på samma försäljning. Statens del av kundens pris är alltså mångdubbelt större än affärens. På det ska läggas alla andra skatter och avgifter som tas ut av butiken, av butikens personal och andra tjänster som behöver utföras i verksamheten.
Då befinner vi oss fortfarande bara i butiken. Innan dess har samma process utförts hos bonden, hos livsmedelsproducenten och i de transporter som krävs för att maten ens ska komma till butiken. Detta vid sidan av att Sverige utvecklat en mycket omfattande och kostnadsdrivande byråkrati som också driver upp kostnader över hela livsmedelskedjan från jord till bord och till slut blir en del av prislappen i butikshyllan.
Det är inte bönderna, livsmedelsföretagen eller åkerierna som beslutat om att ta betalt i varenda del av matvarukedjan. Det är de politiska beslutet som lett fram till detta och konsekvensen har blivit ett utarmat inhemskt jordbruk och en livsmedelsförsörjning som inte är tillräckligt god för att vi ska kunna klara produktionen i tid av kris och krig
Politiken är i ärlighetens namn inte i en position där man kan peka finger och utmåla andra som giriga. Det räcker gott och väl att se sig i spegeln och fundera på om det inte är läge för en systematisk genomgång av statens andel av den slutgiltiga prislappen i butik. Då kan man på riktigt göra skillnad både för svensk livsmedelsproduktion, matpriserna och hushållens plånböcker.
Av Helena Lindahl (C)
skattepolitisk talesperson
Daniel Bäckström (C)
landsbygdspolitisk talesperson
Premium
Premium
Premium