Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är svårt att ta utspelet om kvinnor och aktier på allvar

Jag vill ta Lena Bjärskog på allvar, men hon gör det väldigt svårt, skriver Amanda Broberg.

Att på allvar mena att kvinnor som tjänar pengar på kapitalmarknaden upprätthåller sitt eget förtryck är ett helt desillusionerat förhållningssätt, skriver Amanda Broberg i en replik till Lena Bjärskog.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

REPLIK. ”Jag börjar bli lite trött nu”, skriver Lena Bjärskog. Jag kan inte annat än instämma. Det är tröttsamt att mena att kvinnor inte borde hantera pengar – och sen kalla det för feminism. 

Bjärskog har gjort en observation som hon inte är ensam om, nämligen en växande uppmuntran till kvinnor att spara mer i aktier och fonder. Den nya rörelsen, som jag skämtsamt döpte till ”ISK-feminism” (GP Kultur 12/2) gjorde till en början Bjärskog peppad och glad. 

Bjärskogs feberdrömmar

Medan jag har ställt mig undrande till om det verkligen är feministiskt att tro att kvinnor behöver rosa böcker om aktier för att spara sig ur ojämställdhet, har Bjärskog utvecklat feberdrömmar om vårt globala ekonomiska system. 

”Kvinnor borde inte stötta aktiemarknaden”. Genom att göra det upprätthåller vi nämligen ”den vite mannens privilegium” och gör det i hennes bok oförlåtliga – ökar vårt ägande istället för att ifrågasätta ”äganderätten” (med citattecken, sic!). 

Logiskt korrupt

Jag tror inte att man kan fondspara omkull patriarkatet. Men att på allvar mena att kvinnor som tjänar pengar på kapitalmarknaden upprätthåller sitt eget förtryck är ett helt desillusionerat förhållningssätt. I denna logiskt korrupta ståndpunkt ska Bjärskog ändå ha en eloge, hon kommer åtminstone med en lösning. 

Om att tjäna pengar är något som kvinnor borde avstå från för att män gör det i högre utsträckning, blir ju också att rösta, studera och fatta politiska beslut något som är till för män.

”Nej, jag tycker vi bryter nu.” Hon syftar, får jag förmoda, på att vi kvinnor ska ställa oss utanför marknaden. Och göra vadå, kan man undra. Slå oss ner i en dal med ett alternativt ekonomiskt system? Sådana har tyvärr, liksom idén att kvinnor inte ska tjäna pengar, ett rätt taskigt historiskt track record. 

Det kan vara något som en ekonomihistorisk debattör borde förhålla sig till. Men vad vet jag? Jag läste bara A-kursen.

Är hon på allvar?

Jag vill ta Bjärskog på allvar, men hon gör det väldigt svårt. Antingen är det feministiska anspråket bara ett svepskäl för att ge utlopp för sin befängda kritik av hur ekonomin fungerar. Eller så menar artikelförfattaren på fullt allvar att kvinnor ska offra sina egna ekonomiska möjligheter på det naiva altaret där ”en annan värld är möjlig.” I båda fallen är det djupt problematiskt att kalla detta feminism. 

Lena Bjärskog.
Foto: Ulrika Campbell

Om att tjäna pengar är något som kvinnor borde avstå från för att män gör det i högre utsträckning, blir ju också att rösta, studera och fatta politiska beslut något som är till för män eftersom de historiskt varit de som gjort det. Med Bjärskogs essentialiserande av vissa intressen och beteenden är det svårt att motivera en enda feministisk landvinning.

Mansdominerade domäner ska erövras

Tänk om samma resonemang tillämpats när kvinnor erövrat andra domäner som varit mansdominerade. Länge hade kvinnor inte tillgång till högre utbildning. Men i stället för att klaga och bygga egna universitet som bara de släpptes in på, kämpade de för att ta sig in på universiteten där männen gick.

Och varför skulle suffragetterna egentligen kämpa för kvinnlig rösträtt? Med Bjärskogs filosofi är ju det att upprätthålla samma system som inte lät kvinnor rösta.

Om man på fullt allvar menar att kvinnor som äger och tjänar mer är en dålig sak bidrar man till en sak. Det är att vara med och upprätthålla könsmaktsordningen. Att detta kan kallas feminism är vad som är den verkliga förlusten. 


Av Amanda Broberg 

Skribent och feministisk debattör verksam på Timbro