Public service kan inte förstå högerväljare

DEBATT. Under den gångna veckan har public service hunnit avkräva Spotify ansvar för att folk lyssnar för lite på kvinnliga artister, ifrågasätta matjättarna för vad man upplever vara bristande ramadanreklam – och låtit en redaktionell journalist korrigera en intervjuad politikers åsikt om vänstertidningen Dagens ETC. 

Denna trojka av polariserande prioriteringar följdes sedan av att Sveriges Radio avslutade sin närvaro på nätplattformen Twitter – bland annat med hänvisning till ”turbulens” och ”minskad betydelse”.

Parallellt med detta beskrevs Twitters tillfälliga märkning av public service-bolagen som ”Offentligt finansierad media” av Sveriges Radios program P3-klubben som en ”del av Elon Musks kulturkrigande”.

Det är förvisso rimligt att ifrågasätta både Musks ryckiga beslutsfattande och somliga personers hätska tonläge på just Twitter – men som helhet är plattformen en av det moderna samhällets viktigaste arenor för demokratisk debatt, där både makthavare, medborgare och medier deltar på snarlika villkor. 

På grund av detta reduceras även legitim problematisering av public service till ”kulturkrig”, där motståndarna förlöjligas som antingen okunniga, illvilliga eller direkt odemokratiska.

Att som Sveriges Radio lämna denna arena under förevändningen att man oroar sig för att dess nya ledarskap eventuellt riskerar att leda till ”hat och hot” i en diffust definierad framtid uttrycker inte demokratiskt ansvarstagande – utan en vilja att isolera sig från kritiker och oliktänkande.

Denna isolationistiska tendens speglas i public services anmärkningsvärt polariserade förtroendesiffror.

Public Service-bolagen är duktiga på att marknadsföra sig själva, och framhåller gärna sitt stora folkliga stöd – men talar aldrig om att detta förtroende är kraftigt politiskt uppdelat. Enligt Medieakademins senaste förtroendebarometer ligger vänsterblockets förtroende för SVT på mellan 90 och 80 procent – medan endast 55-29 procent av Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater känner förtroende.

För en medieorganisation med det uttalade uppdraget att verka ”i allmänhetens tjänst” är denna radikala förtroendepolarisering inte att betrakta som något annat än tjänstefel.

Strukturell partiskhet

När brittiska BBC år 2007 genomförde en oberoende granskning av sina egna public service-företags förtroendesiffror fann man att det faktiskt förelåg en polariserande slagsida åt vänster – men inte i fråga om den partipolitiska bevakningen, utan i frågeställningar, utgångspunkter och i valet av vinklar.

Någon motsvarande övergripande granskning har aldrig gjorts av svensk public service, men journalistiskprofessorn Jesper Strömbäck uttrycker en motsvarande tankefigur:

”Det som styr den svenska politiska nyhetsbevakningen är inte politisk partiskhet och politiska värderingar. Det är snarare strukturell partiskhet och nyhetsvärderingar.”

Mycket tyder på att det är denna omedvetna strukturella partiskhet som reproduceras i public service-bolagens nyhetsvärdering och val av frågeställningar – vilket i sin tur driver på polariseringen av förtroendesiffrorna.

Att SVT:S klimatreporter Erika Bjerström helt nyligen valde att bemöta en meningsmotståndares argument genom att ifrågasätta hans hudfärg, ålder och kön (vit, medelålders man) är ett nästan övertydligt exempel på denna omedvetna strukturella partiskhet. 

Ideologisk hemmablindhet

Det är naturligtvis demokratiskt acceptabelt att hysa även denna typ av radikala identitetspolitiska åsikter – men det eroderar förtroendet hos de tittare som anser det vara olämpligt att offentligt finansierade medier tillämpar intersektionell maktanalys i nyhetsrapporteringen.

Dessa och många andra beslut innebär inte att public service har en avsiktligt partisk agenda, utan är sannolikt bara resultatet av en ideologisk hemmablindhet som man delar med vänstern.

Högerblockets åsikter, som att musikaliska preferenser är en privatsak, att företagen själva vet bäst hur de marknadsför sig, och att identitetspolitik är ett dåligt sätt att bemöta argument blir ur det strukturellt partiska vänsterperspektivet obegripliga – vilket gör public service-bolagen oförmögna att förstå och återge dem korrekt.

På grund av detta reduceras även legitim problematisering av public service till ”kulturkrig”, där motståndarna förlöjligas som antingen okunniga, illvilliga eller direkt odemokratiska.

Att de offentligt finansierade medier som ofta påstår sig vara själva garanten för det öppna samtalet isolerar sig och stänger ner sina kommentarsfält och konton på en av de få arenor där högerns och vänsterns åsikter faktiskt möts innebär således inte att man värnar det demokratiska samtalet – utan att man förstärker och permanentar en polarisering som faktiskt försvårar det.

Av Henrik Jönsson

frihetlig debattör, youtuber och författare

Ska Ica-handlarna få sko sig på inflationen?