Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är mitt fel om barnet dör

Lena Catry. Foto: Privat.
Foto: Shutterstock.

Efter ett jourpass känns kroppen ungefär som efter en marathontävling. De flesta andra i min yrkeskår vittnar om liknande situationer. Och det är ohållbart, skriver barnläkaren Lena Catry.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

När jag har jourkompledigt åker inte jag i väg och jobbar extra någon annanstans. Det händer att jag åker i väg och vilar för att ta igen mig eller att jag forskar. Men ofta stannar jag hemma och vilar för att orka våra sjukt långa arbetsdagar. Gör jag inte det kompenserar jag familjen för att jag inte hunnit vara med dem på helgen eller för att jag missat simskolan.

Att för en gångs skull hinna hämta på förskola och skola i rimlig tid innebär att jag hinner mysa med dem. Vanligtvis hämtar jag sist eller inte alls.

Ibland när jag är ledig passar jag på att försöka hinna med livspusslet, som att gå till gymmet och träna eller träffa kompisen vars födelsedagskalas jag missat på grund av en jour.

Vissa perioder, när jag känner att jag behöver varva ner, tar jag ut löpande jourkompledigt för att försöka komma ner i att bara jobba strax över 100 procent. Men det brukar nästan aldrig fungera. Att gå någon timme tidigare för sjukdomar kan inte styras och planeras men de gånger man kommer i väg känner man i alla fall inte att man smiter. Det inneliggande barnen kan så klart försämras och då stannar vi trots att arbetsdagen är slut. Allt som oftast är vårt arbete så effektiviserat att en dags arbetsuppgifter inte hinns med på en arbetsdag och än mindre på någon timme mindre.

 

LÄS MER: Slopa OB-tillägget så att fler kan få jobb

 

Min familj och mina barn är vana vid att mammas jobb är så viktigt att de kommer i andra hand. Det jobbas på julafton, födelsedagar, missas luciasång på förskola eller skolavslutning. De är också vana att mamma kan vara trött och ledsen när hon kommer hem.

 Som barnläkare jobbar jag 11 jourveckor på Barnakuten per år. Det blir ungefär en jourvecka i månaden som dagarbete byts till kvälls- och nattpass. För att få ihop bemanningen under sommaren innebär det att sommarsemester i stort sett alltid både inleds och avslutas med jourvecka. Det innebär adrenalinpåslag direkt före och efter den period som man ska vila ut.

Det folk glömmer i diskussionen om löner inom sjukvården och jämförelser av olika yrkeskategorier är att huvudansvaret i all sjukvård innehas av läkaren. Läkaren leder arbetslaget. Därför blir stressen enorm.

Det är mitt fel om barnet dör om det gnälliga barnet i stället för en vanlig virusinfektion som kroppen själv kan ta hand om har en begynnande allvarlig infektion som jag missar.

Det är jag som kontaktar socialjouren och polisen. Det är jag som kallas till rätten om barnet misshandlats. Det är jag som måste räkna på mediciner samtidigt som jag leder en avancerad hjärt- och lungräddning eller har hand om ett krampande barn. Och det är jag som har pluggat i 12 år (5,5 års läkarutbildning, 1,5 års AT, 5 års ST) och använt CSN tills maxtaket nåddes.

 

LÄS MER: Vi undersköterskor torkar inte bara skit

 

Efter ett jourpass känns kroppen ungefär som efter en marathontävling. För att få livet att gå ihop tar jag till alla möjliga knep: Maken, mormor och storebror hämtar på förskola.

Vi har köpt tvättmaskin som tvättar och torktumlar i ett. Jag beställer hemleverans av mat och kläder. Jag har spelat in godnattsånger till barnen och lagt ut på Youtube så jag kan vara där när jag inte är där (ja, ni hör ju själva hur absurt det låter). Men jag är inte ensam. De flesta andra i min yrkeskår vittnar om liknande situationer. Och det är ohållbart. Familjelivet tar skada. Äktenskapen spricker hos en majoritet.

Därför blir jag såväl arg som frustrerad och ledsen över kampanjen som nu bedrivs av SKL och olika politiker för att skära ner på läkarkostnader. Läkarförbundets kollektivavtal är verkligen inte för generöst för oss läkare, utan syftar till att få en hållbar situation för oss alla. Så nej, vi läkare är inte giriga och vi är framför allt inte robotar. Vi är människor.

 

Lena Catry

Barnläkare

 

En annan version av denna text publicerades först på Lenas Facebooksida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!