Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är machokulturens fel – inte fotbollens

Hammarbys spelare Erik Israelsson fick en hjärnskakning i samband med helgens match mot AIK. När Israelsson låg på marken sjöng delar av AIK-klacken bland annat: "Ut med packet. Låt honom dö". Bim Eriksson är kritisk mot den machokultur som hon anser ligger bakom de fruktansvärda ramsorna.
Foto: Nils Petter Nilsson och pressbild
Hammarbys spelare Erik Israelsson fick en hjärnskakning i samband med helgens match mot AIK. När Israelsson låg på marken sjöng delar av AIK-klacken bland annat: "Ut med packet. Låt honom dö".
Foto: Nils Petter Nilsson

När supporterkulturen är det den ska vara så är den också fantastisk.

Men i skuggan av allt detta står våldet, machokulturen och en förlegad bild av manlighet i kontrast, skriver Bim Eriksson, Bajen-fan och idrottspolitiker (S).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

När mina drömmars stad förvandlas till en spelplan för en destruktiv vuxenversion av röda vita rosen. När jag står i en överfull supportervagn och folk bankar sina knytnävar så hårt i taket att vagnen fylls med ett tjockt moln av damm, när någon sparkar sönder fönster och glaset regnar över oss. När några sjunger ”Låt han dö” till en spelare som slagits medvetslös. När folk kastar ner bananer på svarta fotbollsspelare. Då krossar supporterkulturen mitt hjärta.

I den 88:e matchminuten mellan Hammarby och AIK i söndags kliver Hammarbys Erik Israelsson fram och gör matchens första och enda mål. I samband med detta slås han medvetslös, krampar i smärtor och ingen vet ännu om nacken är skadad. Sjukvårdare springer in med bår men Israelsson blir liggande. Är nacken skadad måste den fixeras annars kan han bli förlamad, beroende på hur han blir lyft eller beroende på hur stor skadan är. Israelsson blir liggande, medvetslös. Ambulans är på väg.

Under tiden som Israelsson ligger medvetslös hörs sång från AIK-klacken. De sjunger. "Låt han dö, låt han dö, låt han dö.." Jag mår illa, får svårt att andas. Att fotboll, som kan vara så fantastiskt gång på gång tillåts bli nedsmutsad av våld, okänslighet och en osund supporterkultur gör mig så ledsen. Det vi fick se under söndagskvällen var bara ett exempel.


Moraliseringsskräcken i debatten om supportrarna är uppenbar, den finns en sida som skanderar ”Stäng arenorna!” sen finns det de som säger att detta beteendet inte är ett problem. Jag tycker båda sidorna borde ta en närmare titt på varandra. För när supporterkulturen är det den ska vara så är den också fantastisk. Jag älskar rörelsen, engagemanget, eldsjälarna som vid varje match skramlar pengar till nästa match storslagna tifo. Bengalerna, färgerna och sången. Det är supporterkulturen som klär fotbollen i dess lyxförpackning.

Men i skuggan av allt detta står våldet, machokulturen och en förlegad bild av manlighet i kontrast. Det är den som får delar av supportermobben att förvandla staden till en spelplan för en skev vuxenversion av röda, vita rosen. Där grupper av män i likadana hoodies men med olika klubbemblem spöar skiten ur varandra, förstör tåg, flockas över järnvägsspår och omvandlar det offentliga rummet till en krigszon. Där allmänheten bara får skylla sig själva om de hamnar i vägen.


I en grupp så tydligt präglad av ett förlegat mansideal där du förväntas att aldrig ska säga stopp, alltid köra på och alltid våga vara värre, tänja gränser, där skapas besinningslösheten. Det handla om unga män som under några dagar per säsong känner att det äger sin stad och även känner att de har rätten att förstöra den. 2005 kostade supportervåldet oss 17 miljoner kronor. Förra året kostade det oss en ung djurgårdssupporters liv, då han misshandlades till döds innan matchstart utanför Olympia-arenan i Helsingborg.

Det är machokulturen som får tusentals, inte alla, men fortfarande tusentals supportrar att sjunga ”Låt han dö” när en spelare ligger medvetslös på planen och hans framtid fortfarande svävar i ovisshet. Det är inte bara i fotbollen som machokulturen gör sig påmind, den genomsyrar hela samhället. Jag hatar machokulturen. Jag hatar den i alla våldsbrott den skördar, alla pojkar den fångar upp och alla de liv den förstör. Alla familjer den sliter isär och alla hatbrott den odlar. Detta är större än idrottsrörelsen, men idrottsrörelsen har ett civilt ansvar och bör ta varje given chans att jobba för en förändring.


Jag skriver alltså det här för att jag tror att vi kan bättre. Jag älskar supporterkulturen när den är vad den ska vara. Då handlar det om sammanhållning, fotboll, glädje och sång. Men vi måste våga öppna ögonen och se att det inte alltid handlar om det. Ibland måste vi våga kritisera det vi älskar för att göra det bättre. För en sluten idrottsrörelse är en otillräcklig rörelse. Kan vi ta ett krafttag om detta, gå ner på djupet och presentera hållbara åtgärder för att få en förändring? För en inkluderande idrottsrörelse och en supporterkultur där alla kan känna sig välkomna. Så att läktarna kan fyllas med ännu fler folk och ännu fler sjungande supportrar. Jag tror att vi kan. Men vi måste våga se det och vi måste våga jobba hårt för det. Så att det vi älskar inte fortsättningsvis också behöver krossa våra hjärtan.


Bim Eriksson

Bajen-fan och idrottspolitiker (S)


Följ Expressen Debatt på Facebook för de senaste och hetaste debattartiklarna!