I ett desperat försök att komma undan verkligheten tvingas han bluffa med korten. Som tidigare skolminister - jag var det från 1982 till 1989 i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar - vet jag ju att resultaten i grundskolan vid de mätningar som gjordes blev bättre ända fram till början av 1990-talet, inte sämre som Björklund inbillar sig. Men han kanske inte bluffar? Han kanske bara är okunnig. Han har ju inte utmärkt sig i de kunskapsprov han själv prövats. Han fick möjlighet att välja mellan fem betydelser av ordet letargi, valde överflöd och missade det rätta. Aritmetik trodde han betydde symbolvärld, i val mellan fem skilda ord.
Okunnig är han också i sin historieskrivning. Att de senaste läroplanerna för grundskolan - Lgr 80 och 94 - antagits av riksdagar med borgerlig majoritet vet han inte, och att han skulle känna till att en av hans företrädare, Gunnar Helén, spelade en central roll för tillkomsten av grundskolan har han självfallet ingen aning om. Eller är det så att han tror att Helén var en falskspelande kryptosocialist?
Det som jag saknar i dagens skoldebatt är vad jag kallar en genomtänkt skolsyn. De flesta tycks se skolan som en kompetensgivare för varje elev för sig.
Skolan har emellertid en samhällsuppgift som handlar om mer än de enskilda eleverna var för sig. Det räcker inte heller med att skolans uppgifter som fostrare adderas. Fostrare ska inte bara lära eleverna hut och hyfs utan främst göra dem till sociala varelser. Skolans företrädare måste också lära sig att utveckla och förstå vad som är skolans uppgift som samhällsinstitution. Den ska inte bara lära sina elever att se sig som medborgare med rättigheter utan också få dem inse att de har skyldigheter. Den måste få sina elever att förstå att de förväntas tillföra också andra än sig själva det som deras kunskaper och förmåga erbjuder. Skolan utbildar grupper av elever, inte bara enskilda gruppmedlemmar, och att det finns skolklasser är inte en konsekvens av behovet att spara lärarkostnader. Skolklassen är ett producerande kollektiv. Skolklasser med bara en elev är inget att önska, även om vi skulle ha råd.
Mitt resonemang så långt leder också till slutsatsen att frågan om vem som vem som ska bestämma över skolan inte får göras för enkel. I dag reduceras den ofta till ett val mellan elever, föräldrar eller politiker? Kanske rentav lärarna? Och förödande blir det om det som kallas New Public Management, NPM, tillämpas på skolområdet. Då kommer ett slags beställar/utförarmodell att tillämpas, något som i de flesta avseenden leder fel. Dels tvingar den skolan att begränsa sig till att förmedla sådana kunskaper som framförallt i ett nära perspektiv kan anses nyttiga.
Allt som kan anses onödigt att lära sig läggs åt sidan. Kunskapen att hantera datorn blir viktigare att behärska än att ge kunskaper som kan väcka lust att tänka och söka vidare. Datorn hjälper mig att söka kunskaper, om jag händelsevis skulle vilja skaffa mig några. Vilken påvisbar nytta har jag då av att känna till när Columbus upptäckte Amerika, och varför ska jag tynga minnet med att i huvudet räkna ut vad 12 gånger 12 är, när räknedosan snabbt förser mig med korrekt resultat?
Dels, och viktigare, är att beställar/utförartänkandet leder till att eleverna kommer att ses som produkter som ska levereras till uppdragsgivare som befinner sig i världen utanför. Skolan blir aldrig en bra skola om den inte tillerkännas ett egenvärde, och den måste befrias från klåfingriga politikers ambitioner att göra skolan till ett skyltfönster för kommunen.
Att kommunaliseringens effekter inte har blivit de önskade är numera uppenbart. De kommunala skolpolitikernas främsta argument för kommunaliseringen, att de som fanns på fältet skulle få makt över skolan, eftersom de i motsats till de centrala skolmyndigheterna kände till verkligheten på basplanet visade sig inte hålla. De kommunala skolpolitikerna, de som ostridigt kände till den lokala verkligheten, hade tack vare ett statligt regelsystem makt gentemot kommunstyrelser och kommunförvaltningar. Kommunaliseringen gjorde dem till ett slags budgetkorpraler, som hade att vidarebefordra överhetens order. De kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen.
Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för trafik. Eller ska vi i valfrihetens namn ha rätt att själva bestämma på vilken sida av vägen vi ska köra?
BENGT GÖRANSSON
Politiker och författare med stort intresse för folkbildning. Under perioden 1982-1989 var han kultur- och skolminister och mellan 1989-1991 utbildningsminister.
