Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är inte ditt fel att du fått bröstcancer

Mia Fahlén

I vår hälsomedvetna tid finns en föreställning om att ”man får skylla sig själv” om man får cancer och med ”man” läs ”kvinnor”, skriver överläkaren och bröstcancerkirurgen Mia Fahlén.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Mitt jobb är det bästa som finns. Som bröstcancerkirurg kan jag bota de flesta av de kvinnor jag möter. När jag träffar en kvinna och berättar för henne att hon har cancer, kan jag i nästa mening säga att vi kommer att kunna bota dig.

Och det är verkligen sant i de allra flesta fall. Jag kan säga att när vi träffas om ett år då hon kommer på kontroll, kommer livet vara ungefär som i går, innan hon fick sin diagnos. Då har hon genomgått operation och efterbehandling och kan räkna sig som frisk.

Men under detta samtal som handlar om liv och död, kirurgi och cytostatika, kommer ofta en fråga: ”Vad har jag gjort för fel? Jag har ju alltid skött mig, gått på mammografi-kontroller, ätit nyttigt och motionerat. Varför får jag cancer? Vad skulle jag ha gjort annorlunda?”

Svaret på de frågorna är: ”ingenting”. Det är inte ditt fel att du drabbas av cancer, du har inte gjort något för att få denna otäcka knöl i bröstet. Och: nej, det beror inte på att du varit deprimerad senaste året.

 

I vår hälsomedvetna tid finns en föreställning om att ”man får skylla sig själv” om man får cancer, och med ”man” läs ”kvinnor”. Tidningarna är fulla av råd och förmaningar om hur vi ska leva ett hälsomässigt optimalt liv: Motionera, äta grönt, undvika rött kött, inte röka, dricka måttligt. Vi ska gå på våra kontroller, mammografi och cellprov, vi ska gå på hälsokontroller, vi ska uppmärksamma tecken på sjukdom tidigt för att skydda oss mot cancer.

Det är väldigt bra råd riktat till hela befolkningen. Men när det gäller den enskilda kvinnan, går det inte att säga vad cancern beror på.

Många faktorer står utanför vår kontroll. En del av bakgrunden till bröstcancer ligger i att just brösten är sådana fantastiska organ. De har förmågan att ändra funktion under loppet av några månader, från vilande till att producera tillräckligt med mjölk för att ge näring till en ny levande människa. De är därför extra känsliga för exempelvis östrogen, ett hormon som finns i den friska kvinnokroppen. Cancerutvecklingen i kroppen är resultatet av en hel räcka misstag, där varje enskilt misstag måste räknas som otur.

 

Så varför klandrar kvinnor sig själv för att de drabbats av cancer? Framför allt när det gäller bröstcancer, men ännu mer när det gäller underlivscancer. De organ som är så förknippade med liv och lust. Är cancern någon slags straff för att vi har varit så privilegierade att vi har fått barn och kunnat amma? Att vi har kunnat använda vår kropp för egen njutning?

Eller är det tanken på att avlägsna dessa livgivande organ som färgar kvinnors skuldkänslor. Att man utan dessa kroppsdelar inte är en hel kvinna, att man inte duger utan sina reproduktiva organ.

Säkert finns ett inslag av att man inte heller vill ligga någon till last. Någon måste ju finnas till hands när man känner sig ynklig efter operation, eller blir sjuk efter cytostatika. Man kan inte sköta sina sysslor, inte laga mat, inte hämta barnen på förskola, man är inte heller sugen på sex. Är det detta som formar dessa skuldkänslor? Att kvinnor har en plikt att vara friska, ta hand om andra och ha en intakt kropp, helst fertil. Att kvinnor är en funktion av sina handlingar och kropp, inte av sin själ och eller sitt intellekt.

Men det viktiga för alla kvinnor som drabbats av cancer att komma ihåg är att det aldrig är ens eget fel och att prognosen inte påverkas av hur mycket du ”kämpar”. 

 

Mia Fahlén

överläkare

specialist inom bröstcancerkirurgi

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!