Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det är inte bara en byggnad som brinner

Det land som tidigare varit känt för solidaritet och värme är på väg att brinna upp. För det är inte bara en byggnad som brinner, det är vårt Sverige som brinner, skriver Andreas Magnusson.
Foto: Privat.
Ett boenden som var tänkta att bli asylboende men som brann upp.
Foto: Räddningstjänsten i Ljungby.

Det land som tidigare varit känt för solidaritet och värme är på väg att brinna upp. För det är inte bara en byggnad som brinner, det är vårt Sverige som brinner, skriver Andreas Magnusson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Solen sken klarare än någonsin i söndags morse. Det var en sådan där vacker höstdag som får oss att glömma att vi snart går mot en tid av mörker och kyla. Men när jag klev ut på altanen med kaffemuggen i handen så kändes fortfarande brandlukten och altanen var bitvis täckt av aska. Små stoftkorn av förkolnad anständighet.

På natten hade den gamla skolbyggnaden brunnit, platsen som skulle bli tillfälligt hem för ett tjugotal familjer som tvingats fly sitt land. Det är ingen slump. På kort tid har tre blivande asylboenden eldhärjats på samma sätt, och ytterligare ett natten till tisdagen. Rasisterna eldar hellre upp våra gemensamt ägda byggnader än de låter människor i nöd få tak över sina huvuden.

När jag mitt i natten stod och såg hur eldslågorna slog upp ur taket till den skola där mina barn för bara ett år sedan spenderat sina dagar, så kände jag en våldsam känsla av sorg och vanmakt.

För det är inte bara en byggnad som brinner, det är vårt Sverige som brinner. Det land som tidigare varit känt för solidaritet och värme är på väg att brinna upp. Elden matas med hat och rädsla för det annorlunda. För att tala med Kristian Lundbergs ord: Det här är inte mitt land.


Vad säger man till sina barn? Hur förklarar man det som sker? Berättar man att den här typen av bränder är en del av ett större sammanhang? Säger man att det är en konsekvens av ett samhälle där var femte svensk inte bara sympatiserar med, utan också skulle kunna tänka sig att rösta på, ett parti som hellre ser att människor dör på plats än att vi delar med oss av det vi har?

Jag tänker på det där informationsmötet i torsdags där kommunens representanter berättade om asylboendet och svarade på frågor. Där hörde man och såg många som vill engagera sig och hjälpa till, men där hörde man också människor tala med den förtäckta omsorgens tunga: ”Men vad skall de här att göra? ”Här finns ju ingenting.” ”Är inte den byggnaden alldeles för liten?”

Not in my back yard. Hjälp gärna till, men inte här, inte i närheten av mig. Det är inte de som säger så som eldar upp asylboenden, men den som håller i tändstickan inbillar sig att den verkställer folkviljan, att den har omgivningens stöd. Ord föder handling och det gäller så väl goda som onda handlingar.


Varje gång Jimmie Åkesson, eller någon annan, öppnar sin mun och talar om ett Sverige i sönderfall så skapas och legitimeras just det sönderfallet.

De säger att vi skall ta hand om våra egna först, men vilka är våra egna? Varför är ett okänt barn i min geografiska närhet mitt eget men inte ett dött barn på en turkisk strand? Omsorg kan kosta på men alternativet är ett kallt, hårt och dött samhälle. Ett Sverige som Sverigedemokrater inte behöver skrämmas med i annonser eftersom ingen kommer att vilja leva här ändå.

Jag tycker fortfarande att jag känner brandlukten utanför mitt hus, men jag känner också att det finns människor i området som likt jag vill göra allt vi kan för att det här aldrig någonsin skall få hända igen. Vi hoppas att kommunen bygger upp ett boende med baracker på skolgården, gärna med fler platser än det först var tänkt. Hatet och våldet får nämligen aldrig tillåtas att segra.


Andreas Magnusson

Granne med ett tilltänkt asylboende som nu brunnit ned