Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är dags att syna träningsbranschen

Medier, gymkedjor och influencers tror att kroppsångest ger dem business. Men det räcker nu, skriver Erika Kits Gölevik. Foto: SHUTTERSTOCK
Tränaren och journalisten Erika Kits Gölevik kritiserar nu den bransch hon själv varit en del av.
Erika Kits Gölevik är frilansande tränare och tidigare chefredaktör för Women's health.

Låt mig gå rakt på sak: Media, gymkedjor och influencers – sluta sälja hälsa till kvinnor genom att tala om att vi inte duger som vi är. 

Ni VET att ni cementerar redan befintlig ångest som i sin tur vrider musten ur folk och skapar än mer ohälsa, Erika Kits Gölevik, tränare och tidigare chefredaktör för Women's health.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | HÄLSA. Vår kollektiva reaktion på ett etablerat sätt att förhålla sig till träning och pågående kroppshets kan inte vara dess motsats i form av apati eller likgiltighet. Tvärtom. Det är dags att syna träningsbranschens och medias säljgrepp i sömmarna och ge ett gemensamt finger till allt som inte får oss att må bra.

Motsatsen till träningshets är inte passivitet. Kroppspositivism är inte att stanna i soffan och ignorera allt vad hälsa heter. Men… vi måste ändra hur vi pratar om träning, och det gäller alla! 

Låt mig gå rakt på sak: Media, gymkedjor och influencers – sluta sälja hälsa till kvinnor genom att tala om att vi inte duger som vi är.

Kroppsångest är big business

Ja, ni säljer medlemskap, magasin och diverse instagramvänliga bars och drycker genom att lyfta ett fysiskt ideal som vägen till lycka, men ni vet att det inte är där lyckan sitter. Ni VET att ni snarare cementerar redan befintlig ångest som i sin tur vrider musten ur folk och skapar än mer ohälsa. Och ni tycker det är bra. För ni tror att kroppsångest ger er business. Men det räcker nu. Det är dags att börja ta ansvar och bry sig om hur folk mår – på riktigt.

Det är här må bra-snaran knyts åt och skapar en konstant känsla av otillräcklighet.

När Women´s Health gjorde en global undersökning (2017) hos kvinnor och hur de känner kring sina kroppar svarade 77 procent att de var nöjda eller helt okej nöjda med sina kroppar. Ändå svarade 73 procent att de skulle känna sig mer självsäkra om de var mer ”vältränade”. 

Vi tycker alltså att vi är helt okej, de flesta av oss. Men kör fast i en villfarelse, nämligen: det skulle bli ännu bättre om jag blev lite mer ”fit”.

Konstant känsla av otillräcklighet

Det är här må bra-snaran knyts åt och skapar en konstant känsla av otillräcklighet: Vi är nämligen itutade att det är resultatet av vår livsstil, inte livsstilen i sig, som kommer ge den där styrkan vi längtar efter. 

Så vi siktar på mål, men missar gång på gång. Varför? Jo, därför att målet fanns där längs vägen, inte framme vid resultatet. 

Jag vet att coacher, tränare och terapeuter av olika slag nu kommer säga att jag har fel. Men… det är dags att ta de där ”smarta” (Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska, Tidsbundna) träningsmålen, knöla dem till fina små bollar och kasta prick mot papperskorgen. 

Inte för att smarta mål inte är smart, det är det troligen. Utan för att din hälsa inte är specifik, mätbar, alltid accepterad, realistisk eller tidsbunden. För att du är en människa som lever, känner, skrattar, gråter, blir stressad, arg, förälskad, uttråkad. Och för att du genom allt detta  bara har en kropp, som är tätt sammankopplad med din själ, och bör behandlas därefter – inte som ett projekt som till varje pris ska förfinas och justeras.

Ökad självrespekt

Det här kräver eget ansvar på personnivå, men ger också direkta vinster i form av både självrespekt, integritet och det som så lätt låter som en floskel men ju borde vara givet: egenkärlek. 

Vi kan alla bestämma oss för att inte köpa tidningar och produkter som med mer eller mindre subtila grepp talar om för oss att vi behöver platta till magen, lyfta rumpan eller gå ner i vikt för att duga. 

Vi kan istället påminna oss själva om den kunskap vi redan har, nämligen att våra kroppar är skapta för rörelse. Vi kan sedan lyfta blicken i spegeln, se oss själva i ögonen och fråga: Hur mår du? Vad behöver du idag? En löprunda för att rensa huvudet? Ett boxpass för att väcka ett slumrande jävlar anamma? Dans för att få le? Eller meditation som motvikt till ett i övrigt högt livstempo?

Är du den du vill vara?

Fler frågor att ställa till oss själva:

Hur påverkar mitt mående människorna runtomkring mig? 

Är jag den jag vill vara? 

Finns det helt ny motivation att hämta i att zooma ut från mig själv och min kropp och istället satsa på att bli en resurs snarare än en belastning i samhället? 

Hur skulle jag träna för att bli bästa möjliga resurs? Hur skulle jag äta?

Jag tror att vi skulle lyssna mer. Känna efter. Träna mindre hårt, men röra oss oftare. Jag tror att vi skulle äta grönt, eftersom planeten kommer gå under om vi fortsätter äta animalier som vi gör idag och eftersom vi alla, om vi verkligen tog in vad det är vi gör när vi dödar och äter en annan varelse, skulle tycka att känslan av att avstå, smakar så mycket bättre än skinka på mackan. 

Jag tror att vi skulle få ny självkänsla och styrka med kraft sprungen ur den integritet vi bygger när vi står upp för något som är större än oss själva. 

När vi blir befriade från att varje dag bedöma oss själva med den så ofantligt tröttsamma frågan: Är jag snygg nu? 

 

Av Erika Kits Gölevik

Tränare och tidigare chefredaktör för Women's health