Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det är bilderna på offren vi borde dela

Lisa Förare Winbladh
Foto: Christian Örnberg

Det värsta straffet är inte hat utan glömska.

Idag belönar vi massmördare med att tapetsera städer med deras bästa selfies och skriker ut deras namn i svarta rubriker, skriver journalisten Lisa Förare Winbladh.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Varje gång ett attentat sker tänker jag på samma sak. En av de sista scenerna i filmen "Pans labyrint", där den fascistiska bestialiska kaptenen har en sista önskan: att hans motståndare ska berätta för hans nyfödda son om vem hans far var.

Och motståndaren, som håller barnet tryggt i sin famn, iskallt svarar: "Han kommer aldrig att veta ditt namn."

Det värsta straffet är inte hat utan glömska. Idag belönar vi massmördare med att tapetsera städer med deras bästa selfies och skriker ut deras namn i svarta rubriker.

För ynkliga människor kan döden vara ett lågt pris att betala för odödlighet. Jag tänker inte nämna hans namn. I stället viskar jag namnen på dem som mördats. I Nice, Nigeria, Kenya, Paris, Bagdad.


LÄS MER: Vi får aldrig ge upp för terroristernas våld 


Det är bilder på offren vi borde dela. Leende, levande bilder. Bilderna deras anhöriga vill visa, inte de förövarna vill att vi ska se. Berätta om offren, gör dem till individer. Tala om tjejen som älskade fotboll och brukade hjälpa sin mormor. Om mannen som visslade när han läste morgontidningen. Minns det skrattande barnet med glass i handen. Viska deras namn.

Terrorism handlar om att sprida oproportionerlig skräck och att försöka styra våra tankar. Det är ett tecken på svaghet, inte styrka. Terrorismen och dess rötter måste bekämpas på alla fronter. Politiskt, ideologiskt och med polisinsatser. Men inte till priset av frihet, demokrati, jämställdhet och rättvisa. Det som är viktiga orsaker till hatet.


De här dagarna känns Nice nära. Min gamla vän, som bor i där, berättade i ett inlägg på Facebook att hon tänkte hålla sin matlagningskurs som planerat.

För att deltagarna inte ville att terrorismen ska få ytterligare en pytteseger.

Att inte låta sig lamslås är en motståndshandling. I kommentarerna på hennes hjälper vänner till genom att berätta vilka marknader som är öppna. Små tecken på den hjälpsamhet som visar att mänskligheten är värd att räddas.

De ifrågasätter inte hennes val, de kallar det inte respektlöst. I stället frågar de vad hon tänker laga.

Kan man bekämpa terrorism med pissaladière, torsk med olivoljemosad potatis och citrontårta? Kanske. Vi fortsätter leva så vackert vi kan för att hedra de döda och trotsa deras mördare. Vi sopar inte vår vrede och sorg under mattan. Inte heller låter vi dem jäsa till blint hat.


LÄS MER: Arbeta förebyggande mot all radikalisering


Vår familj träffade vänner i går kväll. Vi åt en gemensam måltid där alla bidragit så generöst att maten räckt till minst dubbelt så många. 

 Bland gästerna fanns en familj som flytt för från Syrien. Från ett våld som också når de länder vi trott vara trygga. En annan av gästerna, en kvinna som arbetat som slav i en diktatur, hade skurit ett kilo lök till och låtit den fräsa i timmar för att den eritreanska kycklinggrytan skulle bli söt och fyllig. Hon lagade i glädje, i stället för under tvång. Där och då i en förortsträdård, bland människor som kommit undan fanns en lycka. Skör som en gipskatt men alldeles hel.

Att laga och äta saker tillsammans är ett av många sätt att hylla livet. Mitt sätt. Jag skär mogna persikor i bitar, kokade bulgur, rostat vitkål och spiskummin så att doften fyller köket. Jag plockar örter i min vildvuxna rabatt. Jag lagar mat till människor jag bryr mig om.

Om jag någon gång blir måltavla för någons förvridna hat - minns mig just så. Med fläckigt förkläde och myntadoftande händer.

Inte som ett namnlöst, ansiktslöst offer för fega förövare som inbillar sig att det jag tror på och älskar dör med mig.


Lisa Förare Winbladh

Journalist och matskribent


En första version av den här texten publicerades på Förare Winbladhs blogg Matälskaren.