Moderaterna krisar. Med ny fiende, nytt politiskt läge och opinionen emot sig måste partiet ladda om. Men räcker gott humör och obrottslig lojalitet som motor? Fallet Sofia Arkelsten reser frågan om partiet klarar en generationsväxling.
I veckans utgåva av tidningen Fokus granskar vi partisekreteraren Sofia Arkelstens avgång och det nya läge som Moderaterna på kort tid har hamnat i.
Det är uppenbart att Sofia Arkelsten inte väckte tillräcklig respekt hos partikamraterna. Med sin hejiga stil hoppades hon nog väcka samma kämpaglöd som en gång Sven Otto Littorin i samma jobb. Men av någon anledning fungerade det inte - Arkelsten upplevdes i stället som lättviktig.
En annan nyckelegenskap för en moderat i toppskiktet är obrottslig lojalitet. Inte heller här kunde man klaga på Sofia Arkelsten. I själva verket var hennes lojalitet med moderaterna så stark att den sänkte henne. Det visar hennes bisarra försvar av partiet som rösträtthjälte i höstas. Och det visar den fråga som låg närmast i pipeline när hon avgick - den om partifinansiering.
Frågan har hanterats gemensamt av alla riksdagspartierna via partisekreterarna. På gruppens sammanträde i december, skriver Fokus i veckans nummer, framförde Sofia Arkelsten moderaternas önskemål att även partifinansiering via lotterier borde hanteras - läs inskränkas - i en kommande lagstiftning. Då de andra partisekreterarna stod frågande eller negativa lät hon den saken falla, enligt uppgift till Fokus.
Så småningom började det bli bråttom om en lag skulle vara på plats före valet 2014. Den 12 april mejlade Arkelsten sina partisekreterarkolleger och föreslog möte i slutet av april. Vad ingen av kollegerna väntade sig var att Sofia Arkelsten och Moderaterna därefter skulle agera på egen hand. Det var ett gentlemens agreement att man på ett eller annat sätt skulle gå fram tillsammans, och inte plocka egna politiska poäng på vägen.
Bestörtningen var därför stor när Sofia Arkelsten på Sidan 4 i Expressen skrev att det var dags att flytta frågan från partisekreterarna till regeringsnivån. Hon skrev också att lotterierna borde ingå i analysen kring den kommande lagstiftningen - tvärt emot de andra partiernas vilja.
Men det blev inte så mycket tid för protester. Dagen efter artikelns publicering, den 20 april, avgick Sofia Arkelsten. Hur det exakta orsakssammanhanget såg ut är oklart. Men uppenbart är att Arkelsten i denna fråga ville vara, alternativt tvingades vara, totalt lojal med Moderaterna. Trots den uppenbara konflikten med de andra partierna i en fråga av stor demokratisk betydelse där samsyn var viktigt.
Detta säger säkert något om Sofia Arkelsten. Men också hur mycket det krävs av erfarenhet och personligt omdöme att hantera så komplicerade situationer.
Vad hennes öde visar är hur Moderaterna har misslyckats med att ersätta det ursprungliga järngänget. Det är väl känt hur betydelsefulla de nya moderaternas grundare var som personer. Tillsammans var Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sven-Otto Littorin, Mikael Odenberg, Ulrica Schenström och Per Schlingmann en magisk konstellation. I deras tajta gäng föddes allt - idéerna, politiken, stämningen, det gyllene tillfället som de lyckades göra något av.
Sen försvann i tur och ordning Odenberg, Schenström och Littorin. Per Schlingmann specialiserade sig på idéutveckling - en spännande men långsam aktivitet - och Anders Borg gjorde till religion att hålla så hårt i statsfinanserna att inte ens nationalekonomerna längre kan se vitsen med det. Det stillestånd som uppstått fungerar bara så länge den politiska motståndaren Socialdemokraterna är svaga. Det är de inte längre.
Det är inte konstigt om Fredrik Reinfeldt saknar den gamla tiden. Men det har sina risker att försöka återuppföra det förflutna. Sofia Arkelsten var helt enkelt felcastad i rollen som Sven-Otto Littorin. Misstanken infinner sig att den nye partisekreteraren Kent Persson är tänkt att spela rollen som Per Schlingmann och man undrar vem som i så fall skriver hans repliker.
Hur man ska hitta nya nya moderater som liksom järngänget både kan och tillåts tänka själva och inte bara vara intill självutplåning lojala, det är den verkligt stora frågan för Fredrik Reinfeldt och hans parti.
CECILIA GARME
Cecilia Garme är politisk journalist, doktor i statskunskap och medarbetare i nyhetsmagasinet Fokus.
Premium
Premium
Premium