Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den svåra konsten att uppfostra en son

Jag har under hela min poliskarriär träffat pojkar. Pojkar och män som gör andra illa. Snubbar som egentligen har störst problem med sig själva men som allt för ofta tar ut det på någon annan, skriver Nadim Ghazale.Foto: SHUTTERSTOCK
Nadim Ghazale är polis och expert i SVT:s ”Veckans brott”.Foto: Madelene Hannah

Med min son föddes en ny rädsla. Hur ska jag lyckas ta honom in i vuxenvärlden utan att han faller ner i något av alla slukhål längs vägen? 

Känslan är inte enbart baserad på självupplevda händelser eller polisiär erfarenhet utan bottnar även i en hel del statistik, skriver polisen Nadim Ghazale.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. En gång i tiden var jag en pojke. En pojke som med hjälp av goda förebilder och en pappa i världsklass växte upp och blev en bra man. En man som i dag själv är pappa till en pojke och som gör vad han kan för att vara en god förebild.

Men innan min son kom till världen föddes min dotter. Flickan som la sitt stora hjärta i min hand och samtidigt slöt sin lilla hand om mitt hjärta för alltid. Sedan den dagen har jag burit på en rädsla som är svår att definiera och ibland också svår att hantera. Vilka faror väntar henne?

Med sonen föddes en ny rädsla

Sen kom han, den fantastiska glada lilla fotbollstokiga pojken med en charm och ett lömskt leende som han plockar fram när jag blir arg på honom. Och med honom föddes en annan rädsla, en ny. Nya tankar började snurra. Jag har under hela min poliskarriär träffat pojkar. Pojkar och män som gör andra illa. Snubbar som egentligen har störst problem med sig själva men som allt för ofta tar ut det på någon annan. Pojkar som jag delvis kände igen mig i. De som körde den aggressiva attityden, machostilen som innebar att man vägrade visa svaghet, vägrade visa tårar. De erfarenheterna, både personliga och arbetsrelaterade fick mig att fundera.

Skrämmande statistik

Hur jag ska uppfostra min son? Hur ska jag lyckas ta honom in i vuxenvärlden utan att han faller ner i något av alla slukhål som finns längs hans väg dit. Känslan är inte enbart baserad på självupplevda händelser eller polisiär erfarenhet utan bottnar även i en hel del statistik.

Även om mina djupaste och innersta rädslor finns att hitta i frågan om min dotters säkerhet, är det sonens uppfostran som fokus ligger på.

De som som begår sexualbrott är i princip uteslutande män. Detsamma gäller för de som misshandlar eller dödar. Av de som tar sitt eget liv är två tredjedelar män. De som skadar och mördar kvinnor är män, ofta någon som offren känner eller haft en relation med. Kvinnor de påstått sig älska, har de ihjäl. Pojkar i dag har en allt skevare syn på sex, de missbrukar porr och vidareutbildar sig i allt lägre grad. Ser man till de enorma problem vi har i dag med narkotika är den som säljer och tjänar på missbruket oftast en man. Samtidigt är antalet som söker vård för sin missbruksproblematik eller mentala ohälsa nästan alltid en kvinna. Bara en av fyra av de som ber om hjälp är män. 

Hur är min egen syn på manlighet?

Listan går säkert att göra längre men jag tror att min poäng är tydlig. Det här är något som vi behöver veta om och arbeta mot. Första steget är som alltid att medvetandegöra problemet och vända blicken inåt, att börja med sig själv.

När jag gör det så gör det ärligt talat lite ont, för hur långt har jag kommit med min egen syn på manlighet, egentligen? Jag sörjer, men biter ihop. Tårarna stannar i bröstet. Jag sträcker inte heller ut handen efter hjälp. Jag klarar mig, visst?

Men jag har i alla fall börjat nu. Jag har vågat se mig i spegeln. Blotta vetenskapen gör att jag inte längre blir irriterad på sonen när han gråter över minsta lilla motgång. Jag måste börja där, men drivkraften är densamma, barnens säkerhet. För oavsett hur olika vi som föräldrar kan vara så finns det en sak som förenar oss alla, kärleken och oron över våra barn. 

Hotet kommer att vara en man

Det vi gör är för deras bästa, så även denna självrannsakan. För även om mina djupaste och innersta rädslor finns att hitta i frågan om min dotters säkerhet, är det sonens uppfostran som fokus ligger på. För de allra flesta faror som lurar runt hörnet för henne kommer ha en gemensam nämnare, hotet kommer att vara en man. Pojkar som är söner till andra män och det är där arbetet måste börja, hos oss själva.

 

Av Nadim Ghazale

Polis och expert i SVT:s ”Veckans brott”

Den här texten publicerades först i Borås Dly och Ulricehamns Tidning.