REPLIK | SJUKVÅRD. Det är fascinerande hur John Lapidus har snärjt in sig i sitt ideologiska nät av känslor vad gäller den privata sjukvården (Expressen Debatt 17/9). En värld där fakta, logik och verklighet tilldelas mindre utrymme. Problemet med att saluföra sig själv med känslor är att man alltid övertrumfas av fakta.
Faktum är, som bekant, att den svenska offentliga sjukvården är i en djup kris. Den bistra sanningen är att den offentliga sjukvården troligen genomgår en slags dödsprocess mitt framför våra ögon och politikerna står helt handfallna. Satsningarna från politikerna kan jämföras med att ordinera hostmedicin till en patient döende i akut hjärtinfarkt.
LÄS MER: Den gömda välfärden – 650 000 personer behöver inte längre bry sig om vårdkrisen
Sjukvårdens problem är landstingen
Mina tretton år i Landstingets tjänst, varav knappt elva år på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, har följts av arbete på en privatklinik de sista fem åren. Därtill hyrläkaruppdrag i norr, söder, öster och väster. Med dessa erfarenheter är slutsatsen enkel: Sjukvårdens problem är landstingen. Denna enorma administrativa överbyggnad överfylld med politiker, administratörer och HR-människor som tar in stora summor i skatt och levererar en på totalen usel produkt, många gånger under förnedrande former. När patienten efter många vedermödor lyckas nå fram till den bakbundne doktorn är kvaliteten ofta hög, men landstingen interfererar ändå oftast med strukturella begräsningar som till exempel vårdplatser.
Satsningarna från politikerna kan jämföras med att ordinera hostmedicin till en patient döende i akut hjärtinfarkt.
Jag hindrades från att utföra vård
I det offentliga hindrades jag ofta från att utföra vård, där jag nu är tre gånger så effektiv i det privata, trots att mina ambitioner att vårda är helt oförändrade. Privatkliniken tillgodoser försäkringsbolagens kunder och samtidigt har vi kapacitet att korta landstingets köer där landstinget helt frivilligt köpt tjänsten till rabatterat pris. Ett pris som ofta understiger priset landstinget debiterar skattebetalarna för likadan vård inom sin egen verksamhet.
Varje år roar jag mig med att läsa ur Landstingets resultaträkning i SCB:s statistikdatabas. Med mina avrundningar kostade de samlade landstingens verksamhet 150 miljarder kronor under 1999 vilket för varje år ökat till 348 miljarder kronor under 2017. Totalt sett har landstingens verksamhet kostat 4 548 miljarder kronor 1999–2017. Samtidigt har sjukvårdens kris fördjupats för varje tillförd skattekrona och år. Bara sett till dessa fakta bekräftas slutsatsen att sjukvårdens problem inte är pengar utan som tidigare nämnts landstingsorganisationen. Denna verklighetsbeskrivning skaver nog och det givna motargumentet är att sjukvården gått med förlust på grund av ett ouppfyllt sjukvårdsbehov. Summerar man alla "årets resultat" 1999–2017 blir summan plus 6,78 miljarder kronor. Jag förundras alltid över en offentligt finansierad sjukvård som väljer överskott trots behov.
Hur stort är svinnet av skattemedel?
Ett favoritmantra bland framför allt vänsterpolitiker är att skattepengar ska gå till det de är avsedda för och då borde verkningsgraden på en skattekrona vara intressant. Det vill säga hur mycket av en skattekrona går till det den är avsedd för. Vet vi verkningsgraden kan vi också räkna på svinnet, det vill säga kostnaden för ineffektiviteten i organisationen. Om jag ger landstingen tvivelsmålets fördel blir min bedömning utifrån mina erfarenheter att verkningsgraden på en landstingskrona är 70 procent. Då blir det enkelt att räkna ut svinnet till exempel under 2017 vilket således blir 104 miljarder kronor (30 procent av 348 miljarder kronor). För att lösa detta problem ska politikerna oförklarligt tillföra några miljarder kronor. Hostmedicin som sagt var.
Nota bene var svinnet 202 miljarder i den kommunala sektorn 2017, om man tillämpar samma resonemang.
Av Nenad Zeba
Läkare, jobbar på privatklinik i Göteborg
Premium
Premium
Premium