Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De stora tragedierna ger oss nya möjligheter att välja väg

Mina Dennert.
Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL BILDBYRÅ
Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL BILDBYRÅ
Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL BILDBYRÅ
Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL BILDBYRÅ

Kanske är vi aldrig mer sanna mot oss själva än just vid riktigt stora tragedier, när vi pausar och lyssnar.  Varför vänta på nästa tragedi? Låt samhörigheten stanna, skriver Mina Dennert. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Grinden vid brottsplatsen är snart så täckt av blommor att man inte längre ser gallret. Sörjande stockholmare som lämnat sina rosor har skapat en mur av motstånd. Motstånd mot terror. Motstånd mot hatet. Motstånd mot att mörkret tar över våra städer och våra liv. 

Främlingar stannar till och byter några ord med varann. Vi har samhörighet. Vi har gemenskap. Vi visar respekt. Vi har undantagstillstånd.

Politiker säger samma sak. Vi ska vänta. Vi ska hålla oss sansade för tillfället. Just nu ska vi bara lyssna, nu ska vi förstå. Vi är nära döden och samtidigt närmre livet än någonsin annars. Och då gör vi som människor gör när vi stannar upp för en stunds kontemplation över vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. Vi tänker på de som inte fick komma hem till sin familj eller den man älskar den kvällen och vi är tacksamma för kärleken i våra liv.

 

LÄS MER: Vi visade att stockholmarna ställer sig upp när saker dras till sin spets 

 

För tre år sedan stod vi inför en av de största flyktingkatastroferna som världen skådat. Folk flydde för sina liv och Medelhavet förvandlades till den begravningsplats den fortfarande är idag. Femårige Alan Kurdi flöt iland på en strand och våra hjärtan brast. Flyktingar välkomnades och det flödade värme och kärlek under en hel höst. Folk åkte ner till hamnen, ner till centralstationen, man samlade in kläder och hjälpte folk att få kontakt med sina släktingar. En hel höst visade Sverige samhörighet. Vi visade gemenskap. Vi visade respekt. 

Men det fönstret skulle snart stängas igen. Falska nyheter flödade och folk delade okritiskt vidare av sina värsta farhågor utan att kontrollera avsändare. Och polarisering och rädslor gjorde oss mer rädda för varann än någonsin tidigare. Vi fastnade i våra bubblor på sociala medier och vi slutade lyssna på varandra. 

 

LÄS MER: Alla poliser som närvarade förtjänar beröm

 

Så kör en lastbil genom Stockholm för att sprida skräck och terror. Och mitt där i stormens öga öppnar sig något igen. Istället för misstänksamhet och rädslor flödar medmänskligheten, viljan att hjälpa och kärleken igen. Dörrar står öppna, okända blir bjudna på mat och husrum och allas axlar är tröstande axlar för vem som än kan behöva dem. Nyheterna rapporterar om en fruktansvärd tragedi och reaktionen från Stockholm är kärlek och gemenskap. Fönstret är öppet, återigen på bekostnad av människors liv. 

Det verkar som att vi vid de riktigt stora tragedierna ger oss själva nya möjligheter att välja väg. Som att den där pausen när vi tänker på det som verkligen är viktigt gör oss vänligare och mindre rädda. Kanske är vi aldrig mer sanna mot oss själva än just då, när vi pausar och lyssnar. Eftertanke och respekt och människor som inte är rädda. Själva motsatsen till hur folk som sysslar med hat vill få oss att reagera. 

Så Sverige, min uppmaning till oss alla denna lördag i april: Varför vänta på nästa tragedi? Låt samhörigheten stanna. Låt gemenskapen vara kvar. Låt respekten vi visar för våra medmänniskor i dag bli vardag. Låt oss stanna för alltid i ett undantag. 

 

Mina Dennert

Grundare, #jagärhär

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!