DEBATT. I augusti sköts en ung kvinna till döds utanför sitt hem på Sergels väg i Malmö. Kvinnan, som heter Karolin Hakim, var nybliven mamma och föräldraledig från sitt arbete som läkare. Hon bar sitt barn i famnen när hon blev dödad. Nyheten om mordet på en ung, välutbildad småbarnsmamma i ett av Malmös mer burgna områden skakade om den malmöitiska medelklass som annars bemöter varje ny skottlossning, varje explosion med att älska Malmö ännu lite mer.
Dagarna efter mordet på Karolin Hakim fylldes flödet på Facebook av statusuppdateringar från kulturarbetare, reklamare, journalister och akademiker bosatta i Malmö som handlade om att lämna Malmö. Malmö kändes inte längre tryggt, och plötsligt hägrade ett litet hus i ett tryggt villaområde i någon av de mer välskötta kranskommunerna till Malmö som denna malmöitiska medelklass tidigare föraktat.
Förbryllande nog har ofta just den här kategorin människor en mycket hög svansföring i moraliska frågor.
Känslor av igenkänning
Ni känner till den där medielogiken som innebär att en svensk backpackers död i Bombay får tio gånger större rubriker än hundra döda indier i en tågolycka utanför New Delhi, eller hur? Människan har en begränsad förmåga till empati och medkänsla, och vi har lättare att känna empati med människor som är lika oss. Det var därför bilden av den drunknade pojken Alan Kurdi väckte så starka känslor. Den lille döda pojken med likadana gymnastikskor med kardborrknäppning som en massa svenska småpojkar.
Vi kände igen oss, vi tänkte ”det kunde varit min pojke.”
Den mördade kvinnan i Malmö väckte samma känslor av igenkänning. En välutbildad, vacker, omtyckt kvinna. Läkare och mamma. Någon som är som jag, som vi. Någon som vi kan identifiera oss med.
Reportaget blottlägger det omoraliska
Federico Morenos reportage som tar avstamp i mordet på ung man, mitt bland folket på väg till Båtmässan i Älvsjö, ger rika exempel på det fenomen jag beskriver ovan: En nymornad medelklass som med lika delar bestörtning och förvåning ser våldet krypa närmare, drabba också dem, trots att de, som en person uttrycker det ”gör allt rätt – utbildar sig, sparar, gnetar, blir högutbildad och hyfsat högavlönad, belånar sig högt upp till öronen och ändå lever i ett område där det pågår öppen droghandel”.
De trodde alltså att de skulle gå fria. Att deras pengar, utbildning och goda värderingar skulle skydda dem från våldet och mörkret. Det är en skakande insikt för den, som i likhet med mig, uppmärksammat det ökade våldet och den minskade tryggheten i otaliga texter under många år. Det handlade alltså aldrig om att de inte såg, inte förstod, inte visste att pojkar skjutits till döds i förorten i åratal och att explosionerna ökat. Nej, det handlade hela tiden om att de inte trodde att våldet skulle drabba dem och deras barn.
Självbilden blir viktigare än fakta
Det är inte en beundransvärd attityd. Tvärtom. Det är direkt omoraliskt att vända bort ansiktet för att våldet drabbar någon annan: Någon som inte är som jag. Förbryllande nog har ofta just den här kategorin människor en mycket hög svansföring i moraliska frågor. De avfärdar den som är bekymrad över våldet som ”alarmist” och berömmer sig själva om att vara lite bättre, en större humanist. Det handlar om självbild, snarare än om faktiska omständigheter. Som medelklasspappan ”Rickard” uttrycker det i Morenos reportage: ”Att KD och M lyfter lag och ordning är ett svar på delar av medelklassens rop. Men KD och M stämmer inte med min självbild”.
Rickard och hans vänner kommer inte att ändra politisk uppfattning. De kommer att befolka gated communities och fortsätta att hävda att Sverige är världens bästa land.
Av Ann Heberlein
Teologie doktor i etik
Författare
Tidigare lokalpolitiker (M)
