Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De flummiga idealisterna håller på att sänka Sverige

Delar av den regering som Mark Brolin kallar idealistregeringen.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Mark Brolin är omvärldsstrateg, nationalekonom och författare.

Sveriges ledare brukade inte vara så stora i talet men desto bättre på den praktiska leveransen. Att det nu har blivit precis tvärtom beror på att idealisterna, i parti efter parti, tryckt ut realisterna.

Det är ingen slump vår nuvarande regering visat sig totalt handfallen i krissituationer, skriver Mark Brolin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Helt nyligen var Sverige ett av världens mest välskötta länder. Verklighetskopplingen var unik inte minst för att ledare som Per-Albin, Erlander och Fälldin var lika mycket av folket som för folket. Dessa praktikers tålamod gällande luftig idealism var begränsat. Det borgade för realiafokusering också inom förvaltningen. Samt transparens, för det fanns inget att dölja. 

Palme och Persson var realister

Olof Palme kunde låta som en idealist men hans brandtal handlade ändå mest om att hålla kampen levande. Så att inte väljarkåren började lyssna på sådana som Gunnar Sträng som vid slutet av 60-talet förklarat att de stora reformernas tid var förbi. När tv-kamerorna stängdes var även Palme, som i smyg sanktionerade försvarssamarbete med ”ärkefienden” USA, en fullblodsrealist. Ännu under den kraftigt undervärderade Göran Persson dominerade realismen överst i den svenska politikerpyramiden. Realismen fortsatte att sätta spår inom förvaltningen. 

Vi har i dag den kanske mest idealistiskt besjälade regeringen i hela den demokratiska världen.

Visst har det i alla tider alltid funnits idealistfalanger som påstått sig kunna tvätta bort alla samhällsvårtor genom någon smygradikal ny formel. Att det länge varit en lyckolott att födas i Sverige beror inte minst på att styrande praktiker tagit sådana studentikosa föreställningar med en välförtjänt nypa salt. Ändå har nu idealistfalangerna, i parti efter parti, lyckats knipa makttömmarna från realistfalangerna. Varför?

Särintressen kräver alltid mer

Jo, för om ett enda tankegods dominerar länge (kvittar vilket) är det alltid bara en tidsfråga innan överdriftsterräng beträds. Eftersom stödtrupperna i alla partier – i synnerhet ledande särintressen – alltid kräver ”ännu mer”. På grund av mittfältsdominansen under senare decennier är det alltså ingen slump att det är just mittfältets politiska käpphästar som smygdrivits in absurdum. 

Ännu under den kraftigt undervärderade Göran Persson dominerade realismen, skriver Mark Brolin.
Foto: EMILIA OLOFSSON

Därav periodvis helt öppna gränser. Genusflum. En tredje chans för mördare. Elever som tillåts bestämma sin kursplan själv. Droppvis transferering av väljarmakt till en icke-folkvald men ändå påstått demokratistärkande ”kommission” i fjärran land. Offermentalitet även inom välbärgad medelklass. Föreställningen att det går att låna sig ur lånekriser. All sådan excesspolitik bär mittfältssignatur. 

Gloriöst flum krävs för att dölja att denna politik ofta med råge överskrider tramsighetens gräns. Med tusentals maktekon i historien är andemeningen att lite skavanker får man tåla för att ”garantera fred, stabilitet och välstånd”. Bara ”onda” människor hävdar annorlunda. I detta skede genererar systemet godhetsapostlar. Aktörer som trosvisst svalt föreställningen att eget tankegods, i det stora hela, är ädlare än andras. Att ändamålet helgar medlen. Realister är inte värda vatten.  

Världens mest idealistiska regering

Ytterst knakar Sverige för att vi återigen hamnat i den flummiga idealistsvängen. I skarp kontrast mot svensk praxis har vi den i dag kanske mest idealistiskt besjälade regeringen i hela den demokratiska världen. Detta efter sammangaddandet av samtliga fyra riksdagspartier som just mest trosvisst hållit fast vid de senaste årens excessagenda. Det är ingen slump att denna idealistregering visat sig totalt handfallen i krissituationer. Samt att det ”knorrande” folket ändå fortsätter att avfärdas som oinformerade och visionslösa.

Det är skarpt läge och det viktigaste steget mot en återgång till Sveriges traditionella framgångsrecept är att öppet medge att all idealism är samhällsfarlig. Inklusive mittfältsidealism. Jamsar vi bara med i den politiska ond-mot-god-berättelse som råkar vara på modet just under vår egen tid så är vi inte hälften så ädla som vi tror. Snarare är vi en viktig del av problemet.


Av Mark Brolin

Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare

Initiativtagare till det internationella tvärvetenskapliga samarbetsprojektet ”Responding to populism: How to heal broken nations”