Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför vill jag inte vara svensk längre

Kevin Pedral Foto: Foto:privat
Foto: Foto: privat

Jag har fått känna på hur djupt rotad afrofobin och den strukturella rasismen är på den svenska arbetsmarknaden. Nu vill jag i ren protest säga upp mitt svenska medborgarskap, skriver säljaren Kevin Pedral.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag kom till Sverige 1998 från ett krigshärjat Demokratiska Republiken Kongo. Jag minns fortfarande hur vänner och släktingar avundades mig och mina två syskon som skulle till Sverige – ett av världens mest jämlika länder.

Men livet i Sverige blev inte som jag förväntade mig och nu funderar jag på att säga upp mitt svenska medborgarskap. Jag ska nu försöka förklara varför.

Jag började mitt liv i Sverige i en förort till Stockholm och mina vänner hade mestadels andra etniska tillhörigheter än just "ur-svenskar”.

Jag fick bra betyg och kom in på en av de bäst rankade gymnasieskolorna i Stockholm. Där hamnade jag i en klass där jag var den enda personen med afrikanskt ursprung.

 

LÄS MER: För oss är hat en del av vardagen 

 

Jag satte mig längst bak i klassrummet. En (vit) svensk kille vände sig om och började prata intresserat med mig. Det var första gången i livet jag kände mig som en del av det svenska samhället, från och med den dagen gjorde jag allt för att passa in och vara "svensk".

Jag bytte umgänge och fick höra av vissa av mina gamla vänner att jag blivit "svenne". Jag var stolt över att vara svensk. Direkt efter studenten kände jag att jag ville jobb och göra karriär.

Men verkligheten gav mig en käftsmäll. Jag har fått känna på hur djupt rotad afrofobin och den strukturella rasismen är på den svenska arbetsmarknaden. Trots bra referenser och rekommendationsbrev har jag många gånger fått kalla handen av arbetsgivare.

Trots min utbildning och mina erfarenheter blir jag bara erbjuden jobb som innesäljare på diverse bolag. Precis i slutet av varje provanställningsperiod får jag alltid höra "Kevin du jobbar hårt, besitter en otrolig potential och du är en fantastisk kollega, men vi känner att du inte riktigt passar in i den rollen vi erbjudit dig, därför måste vi tyvärr avsluta din anställning".

 

På de jobb jag har haft har etniskt svenska kolleger ibland haft uppemot 10 000 kronor mer i månadslön än jag trots att vi haft samma arbetsuppgifter och erfarenhet.

Ofta är jag den ende mörkhyade. Än i dag hör jag folk använda diverse rasistiska tillmälen på arbetet. När jag tagit upp det har mina kolleger försökt bagatellisera det genom att säga "tål du inte skämt eller?".

Jag påstår inte att alla arbetsplatser genomsyras av strukturell rasism eller att jag som människa är felfri. Men jag finner det sorgligt att majoriteten av de afro-svenskar jag talat med delar mina erfarenheter.

Min bild av läget på svenska arbetsplatser bekräftas efter att ha läst rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige”, som beställdes av förre integrationsministern Erik Ullenhag (L).

Av den framgår det att afrosvenskar har den högsta nivån av arbetslöshet, oavsett hur länge de hade bott i Sverige och oavsett deras kvalifikationer.

 

Det här gör att många svenska arbetsgivare går miste om bra arbetskraft och kompetens på grund av sin afrofobi.

När jag skriver det här vet jag att en del personer kommer bli förbannade och säga "var glad att du i alla fall har ett jobb". Ifrågasätter du normen i Sverige så tystas du ned eller blir märkt som en "arg, otacksam svart man"

Trots att jag vet det här, går jag nu i tankarna om att säga upp mitt svenska medborgarskap. Det medborgarskap som människor dagligen riskerar sina liv för att få. Jag vill nästan ta tillbaka mitt kongolesiska medborgarskap i ren protest mot Sverige – det land som varit mitt hem i merparten av mitt liv, men som inte kan ge mig det arbete som jag är kvalificerad för.

Är det fel av mig att vilja ha samma förutsättningar i arbetslivet som mina vita klasskamrater? Vi bor i samma land men behandlas olika från den dagen vi kliver ut på arbetsmarknaden.

 

Kevin Pedral

Säljare

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!